Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

En expansion av grönytor i urbana och semiurbana miljöer skedde under 1960- och 1980-talet och pågår fortfarande i takt med att städer breder ut sig. Den kraftiga
expansionen har inneburit ett ökat skötselbehov som ofta ska tillgodoses med samma budget som innan. Detta har lett till att många gräsytor idag lider av en eftersatt
skötsel. Nya tillvägagångssätt söks för att minska kostnader och för att göra tidsbesparingar beträffande grässkötseln, vilken idag står för ca 20-25 % av de
kommunala förvaltningarnas skötselbudget.

Andelen ängsmark utgör endast 3 % av den totala parkmarken i svenska kommuner och är idag vår mest hotade naturtyp. I föreliggande arbete undersöks ängens betydelse i urbana och semiurbana miljöer. Samt att utreda hur man kan gå tillväga
för att omföra befintlig gräsmatta till äng. Ängens möjligheter och begränsningar som komponent i staden tas upp i arbetet genom en litteraturstudie och en resultatdel
bestående av en intervjustudie där representanter från tre kommunala parkförvaltningar intervjuats.

Gräsmattan och ängen är funktionellt två helt olika element i grönstrukturen och uppfyller därmed olika behov. Ängen besitter många fördelar, t.ex. en rik biologisk mångfald, som den konventionellt skötta gräsmattan saknar. Dock har gräsmattan egenskaper och användningsområden som ängen inte kan ersätta, t.ex. dess slittålighet och nödvändiga funktion som vistelseyta. Man talar om två helt olika ytor.
Metoder för omförande från gräsmatta till äng är; spontan inspridning och etablering av nya arter, plantering av pluggplantor, luck- och spårsådd. De bästa förutsättningarna för att få en lyckad ängsetablering ges i samtliga fall om magrare markförhållanden råder och att etableringsskötseln och den fortlöpande skötseln
utförs kontinuerligt. Bra och säkra förutsättningar förefaller även kunna erhållas i slänter och sluttningar, där näringen ”rinner av” marken.

Ängens mångfald är beroende av en kontinuerlig hävd. Skötseln med stadens ängar upplevs i vissa fall problematisk. Detta då de maskiner och redskap som behövs för ängsskötsel oftast inte finns inom den konventionella kommunala parkförvaltningen vilket medför att rationella metoder för ängsskötsel och uppsamling saknas. Maskiner
och metoder för ängsskötsel och möjligheter för att ta hand om klippet, som t.ex. för biogas utvinning, måste utredas närmare för att det ska anses lönsamt att ha äng i
staden. Ytterligare en anledning till den låga andelen ängsareal förefaller till stor del bero på den näringsrika mark många städer är uppbyggda på. Den örtrika ängen kräver dessutom mer näringsfattiga förhållanden än vad fallet är i de konventionellt skötta gräsmattorna, som många gånger gödslats under flera år och medför problem vid omföring till äng. Dock gör man det många gånger svårare än vad det är, p.g.a. att det inte finns rationella metoder och för att det finns den uppfattningen om att ängen är svåretablerad utförs inga helhjärtade försök. Flertalet ängsarter, mer ”säkra kort”, som t.ex. prästkrage, rödkämpar, gullviva, äkta johannesört och gulmåra, klarar av
mer näringsrika förhållanden och i synnerhet om en omsorgsfull etableringsskötsel utförs. Samtidigt ligger mycket i det faktum att ängen behöver återfå sin status, ängen behöver bli mer uppmärksammad och omdiskuterad för att dess värde ska uppskattas.

Politiker, beslutsfattare, invånare och andra involverade måste bli upplysta om dess fördelar för att ängen med dess biologiska mångfald och estetiska värde ska få den plats den förtjänar i samhällsplaneringen och i de ekonomiska kalkylerna.