Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Urolithiasis hos marsvin är relativt vanligt förekommande (Hawkins et al., 2009; Hoefer, 2004; Gaschen et al., 1998; Riggs, 2008; O´Rourke, 2004; Jola´nkai et al., 2006). Incidensen är 1,3- 5,2 % (Fehr et al., 1997).

Etiologin bakom urinsten hos marsvin är i dagsläget till stor del okänd (Hawkins et al., 2007; Hawkins et al., 2009; Hoefer, 2006; Redrobe, 2010). Detta är även anledningen till att en effektiv medicinsk behandling för djurslaget saknas (Hoefer, 2004). Då marsvin, till skillnad från de flesta andra djurslag, har basiskt urin (Redrobe, 2010; Hoefer, 2006; O´Rourke, 2004) har man inte kunnat bevisa någon effekt av stenupplösande läkemedel, som t.ex. kalciumcitrat. Kalciumcitrat är verksamt i surt urin och höjer urinens pH-värde (Hoefer, 2004; Gisselman et al., 2009).

Hypoteser om predisponerande faktorer till urolithiasis hos marsvin har utvecklats. Både genetik, urinärt pH-värde, kalcium- och oxalatrik föda, kön, övervikt, ålder, anatomisk konstruktion, intagen vattenmängd, urinvägsinfektioner (UVI) och hormonfluktuation har diskuterats som ev. medverkande krafter (Hoefer, 2004; Hoefer, 2006; Hawkins et al., 2009; Rappold, 1997; Peng et al., 1987; Hoefer, 2004; Redrobe, 2010; Wood, 1981; Fox et al., 2002). Den behandling som idag rekommenderas för marsvin med urolithiasis är kirurgi (Pizzi, 2009; Flecknell, 2002; O´Rourke, 2004; Riggs, 2008).

Denna studie grundas på en retrospektiv journalstudie (n= 221 marsvin), en enkätundersökning (n= 36 marsvin) och en insamling av urinvägskonkrement från marsvin (n= 10). Resultaten från studien visar att den vanligaste kemiska substansen, när det gäller både monominerala- och multiminerala urinvägskonkrement, är kalciumkarbonat (CaCO3). Detta resultat överensstämmer med flera andra studier (Hawkins et al., 2009; Rappold, 1997). Vidare var könsfördelningen vid urolithiasis jämn i denna studie och de två vanligaste anatomiska lokalisationerna för urinvägskonkrement var urinblåsan, samt urethra. Medelålders till äldre marsvin verkade ha en större risk att drabbas av urinsten än yngre individer. Medelåldern för intakta hanar med urolithiasis beräknades till 3,3 år, medan motsvarande värde för intakta honor var 4,2 år.
Symptomen för urolithiasis är långt ifrån patognomona och en närstående differentialdiagnos är urinvägsinfektion. De mest frekventa symptomen för urolithiasis i studien var rödfärgad urin (blod i urinen ej konfigurerad via urinprov), smärta vid urinering, inappetens och anorexi.
Allmäntillståndet varierade från utan anmärkning till kraftigt nedsatt. Vidare var risken att drabbas av recidiv hög vid insjuknande i urinsten. Recidivrisken var 9,33 % på 4år.

Urolithiasis in guinea pigs is a relative common disease (Hawkins et al., 2009; Hoefer, 2004; Gaschen et al., 1998; Riggs, 2008; O´Rourke, 2004; Jola´nkai et al., 2006). Most of the existing studies are case reports and the incidence of urolithiasis in guinea pigs is 1,3- 5,2 % (Fehr et al., 1997).

The majority of the etiology behind urolithiasis is today undiscovered and that´s also why an effective medical treatment doesn´t exist for this specie. Many theories have been developed to illustrate why guinea pigs are so sensitive to urolithiasis. Factors as genetics, urinary pH, food rich in calcium- and oxalate, gender, overweight, age, anatomic construction, water intake/increased urine volume, urinary tract infections (UTIs) and hormone fluctuation are suspected (Hoefer, 2004; Hoefer, 2006; Hawkins et al., 2009; Rappold , 1997; Peng et al., 1987; Hoefer, 2004; Redrobe, 2010; Wood, 1981; Fox et al., 2002). Guinea pigs have in comparison with many other species alkaline urine and this is a big part of the quandary (Redrobe 2010; Hoefer, 2006). Today the recommended treatment for urolithiasis in guinea pigs is surgery (Pizzi, 2009; Flecknell, 2002; O´Rourke, 2004; Riggs, 2008).

This project is based upon a retrospective study of medical records (221 guinea pigs), a survey (36 guinea pigs) and a collection of urine stone for chemical analyses (10 urine stones). In this study the most common chemical substance in both monomineral- and multimineral concrements was calcimcarbonate, which is accordance to Hawkins´s and Rappold´s studies (Hawkins et al., 2009 and Rappold, 1997). Furthermore the gender distribution was pretty equal.
Urinblåsan and urethra were the most frequently anatomic localisations. Middle age to older guinea pigs seemed to have higher risk to come down with urolithiasis. In this study the age of intact males was 3,3 years, and the corresponding value for intact females was 4,2 years.
The symptoms for urolithiasis are diffuse and a similar differential diagnosis is urinary tract infection.
Urolithiasis should always be in mind when a sick guinea pig needs treatment (Hoefer, 2004). In this study the most common symptoms were red urine (urine not diagnosted with urine dipstick test and no urine sample taken, neither spontaneous nor cystocentesis), pain when urinate, inappetence and anorexia. The general conditions varied from faultless to strongly affect. There was a high risk of recidivism when about urolithiasis. In this study the recidivism was 9,33 % in 4 years.