Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hälta orsakat av osteoartrit (OA) är ett vanligt problem hos våra hästar. Vid OA ses
broskdegeneration, benskleros, synovit och osteofyter. Nedbrytning av brosk ger ett försämrat
brosk som är mer känsligt för belastning.

Synovialleden är uppbyggd av många unika strukturer med specifika funktioner. Ledens
huvudfunktioner är att möjliggöra rörlighet och att fördela det tryck som uppstår vid
belastning. Ledkapseln omsluter hela leden och består av 2 lager, ett inre synovialmembran
(ledhinna) och en yttre fibrös kapsel. Synovialvätskan smörjer leden och minskar risk för
friktion. Ledbrosket består av celler (kondrocyter) och extracellulärt matrix som bidrar till
broskets specifika vävnadstyp vars huvudkomponenter är kollagen typ II, proteoglykaner,
glykoproteiner och vatten. Kondrocyterna producerar det extracellulära matrixet och normalt
sker en balans mellan nysyntes och nedbrytning av molekylerna. Kollagen består främst av
kollagen typ II och bildar ett nätverk som ger broskets sin draghållfasthet. Aggrekan är den
vanligaste förekommande proteoglykanen (PG) och består av en central proteinkedja och flera
sidokedjor med glykosaminoglykaner bestående av kondroitinsulfat och keratansulfat.
Sidokedjorna på aggrekanmolekylen drar till sig vatten vilket leder till ett svällnadstryck i
brosket som bidrar till broskets förmåga att motstå belastning. Det subkondrala benet finns
under det artikulära brosket och bidrar med stabilitet.

Det är viktigt att skilja mellan åldersrelaterade förändringar i det artikulära brosket med
förändringar tillföljd av OA. I friska leder sker ständigt förnyelse av brosket under hela
djurets livstid. Det krävs en viss mängd belastning för att stimulera till nybildning av brosk.
Skador på brosket uppkommer när leden utsätts för högt skadligt tryck. Vid stigande ålder
förblir koncentrationen av aggrekan och glykosaminoglykaner (GAGs) relativt konstant.
Aggrekanaser är de enzymer som huvudsakligen bryter ner aggrekanmolekylen men även
matrix metalloproteinasers (MMPs) roll i aggrekannedbrytningen har diskuterats. Normalt sätt
sker hela tiden en balans mellan nedbrytning och nysyntes av aggrekanmolekylerna men vid
ökad ålder syntetiseras fler molekyler med heterogen storlek. Vid OA produceras proinflammatoriska
cytokiner som aktiverar nedbrytning av aggrekan.
Aggrekanaser och MMPs är aktiva under både åldersrelaterad nedbrytning av aggrekan och
nedbrytning på grund av OA. Den stora skillnaden är att åldersrelaterad aggrekanregeneration
stimuleras främst av att kondrocyterna aktiveras genom signaler från omkringliggande
vävnader vilket leder till att aggrekansyntesen ökar. Medan aggrekandegeneration tillföljd av
OA beror på en ökad aktivering av pro-inflammatoriska cytokiner vilket bidrar till att mer
aggrekan bryts ner än de som kondrocyterna hinner syntetisera. På så sätt uppstår en obalans i
metabolismen av aggrekan. Nedbrytningen av aggrekan resulterar i fragmentering av
molekylen som sedan kan detekteras i ledvätska och serum med hjälp av Enzymkopplad
immunadsorberande analys (ELISA) hos häst.