Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Bensimidazoler är en flitigt använd bredspektrumverkande substansgrupp antiparasitmedel. I Sverige finns det fem substanser (albendazol, febantel, fenbendazol, flubendazol och oxfendazol) som används inom veterinärmedicinen, varav en är en pro-bensimidazol (febantel). Däremot finns endast en substans tillgänglig inom humanmedicinen (mebendazol). Syftet med detta arbete är att reda ut skillnader och likheter mellan dessa substanser. Fokus ligger på kemisk struktur, kinetik, aktivitet, spektrum samt resistensläget i Sverige.

Kemiskt sett är bensimidazoler relativt lika varandra då enbart substitutet (d.v.s. olika kemiska föreningar) på en position skiljer dem åt. Skillnader som t.ex. substitutets storlek och konformation (steriska effekter), elektronegativitet och polaritet på denna position leder till förändringar i anthelmintisk aktivitet. Effekten in vivo påverkas även av det kinetiska beteendet hos den enskilda substansen. Exempelvis metaboliseras fenbendazol och oxfendazol långsammare än albendazol, vilket leder till att halveringstiden och därmed aktiviteten är mer utdragna för dessa. Detta kan ses som en farmakokinetisk fördel men teoretiskt sett kan det även öka risken för resistensutveckling (tail selection). Fenbendazol och oxfendazol utsöndras främst via feces till skillnad mot albendazol som i första hand lämnar kroppen via urinen. Stora likheter mellan bensimidazolerna åskådliggörs via kinetiska studier. Oxfendazol är en metabolit av fenbendazol, så oberoende av vilken av dessa båda substanser som administreras i ren form så erhålls båda substanserna hos patienten. Pro-bensimidazolen febantel metaboliseras till fenbendazol och oxfendazol, vilket betyder att alla tre har snarlik aktivitet samt snarlika spektrum.

Resistensläget för bensimidazoler anses vara under kontroll i Sverige, även om utbredd resistens har konstaterats sedan länge hos små blodmaskar (Cyathostominae) hos häst och hos den stora löpmagsmasken (Haemonchus contortus) hos får. Trots minskad användning av bensimidazoler hos häst omkring de senaste 20 åren så har inte resistensutbredningen minskat nämnvärt.

Bensimidazoler är generellt sett värdefulla anthelmintika då de har en hög säkerhetsmarginal och i de allra flesta fall garanterar en hög effekt mot ett brett spektrum av parasiter. Hotande resistensspridning samt bristen på nya substanser innebär dock att vi måste värna om bensimidazolerna så gott vi kan. Vidare forskning för att reda ut bl.a. kemiska, farmakokinetiska och farmakodynamiska skillnader tycks behövas för att vidare effektivisera substanserna och därmed bromsa resistensutvecklingen.