Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Opioider används ofta inom veterinärmedicinen för att lindra smärta hos djuren. Det finns fyra olika opioidreceptorer som opioiderna kan binda in till, my (μ), delta (δ), kappa (κ) och opioidlik receptor-1 (ORL-1). Dessa receptorer har olika funktion och opioider har varierande affinitet och förmåga att binda in till dem. Två inom veterinärmedicinen i Sverige mycket frekvent använda opioider är butorfanol och buprenorfin. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka hur dessa interagerar med fullständiga μ-agonister, samt till viss del hur de interagerar med varandra. Frågeställningen är om denna interaktion kan komma att påverka analgesin vid klinisk användning till hund och katt.
Butorfanol är generellt ansedd som en agonist på κ-receptorn och en antagonist på μ-receptorn. Den används både för att ge smärtlindring samt i kombination med α2-agonister för att potentiera deras sederande effekt. Butorfanol har visats ge en snabb smärtlindring men med kort duration. I kombination med ett flertal olika μ-agonister har butorfanol hos bland annat hund visat sig kunna minska den sedering och andningsdepression som ofta uppkommer vid administration av dessa. Butorfanol i sig har mycket liten påverkan på både respiration och cirkulation.
Buprenorfin är generellt klassad som en partiell agonist på μ-receptorn och en antagonist på κ-receptorn. Flera studier visar på att buprenorfin även skulle vara en agonist på ORL-1 vilket skulle kunna ge en modulerande effekt på buprenorfins analgetiska effekter. Buprenorfin ger en bättre smärtlindring än butorfanol samt har en längre duration. Dock ger den inte effekt lika snabbt som butorfanol. Flera studier pekar på att buprenorfin skulle verka som en antagonist mot μ-agonister, dock i doser långt över de som rekommenderas för klinisk veterinärmedicin i Sverige. De studier som däremot har använt sig av lägre doser har inte kunnat visa på några negativa effekter av buprenorfin på μ-agonisternas analgesi. μ-agonistinducerad analgesi har tvärtom kunnat potentieras.
Butorfanol och buprenorfin skulle teoretiskt sätt kunna påverka varandras effekt, då butorfanol är en agonist på κ-receptorn medan buprenorfin anses vara en antagonist. Dock har en studie på katt kunnat visa att, i de doser som rekommenderas för klinisk användning, påverkas inte den analgetiska effekten vid samtidig administrering av de båda substanserna.
Slutsatsen utifrån denna litteraturstudie är att det finns viss evidens att varken butorfanol eller buprenorfin, i de doser som rekommenderas kliniskt för hund och katt, orsakar någon minskning av μ-inducerad analgesi i kombination med μ-agonister. Däremot har butorfanol visat sig minska de negativa bieffekterna μ-agonister kan ge. Indikationer finns även för att samtidig administration av butorfanol och buprenorfin inte påverkar analgesin jämfört med om opioiderna administreras var för sig. Det vetenskapliga underlaget är dock bristfälligt och fler studier på djurslagsspecifika interaktioner behövs innan definitiva slutsatser kan dras.

Opioids are frequently used in veterinary medicine as a pain-reliever. The opioids have four different opioid receptors they can bind in to, mu (μ), delta (δ), kappa (κ) and opioid-like receptor-1 (ORL-1). These receptors have different functions and opioids vary in affinity and capacity to bind in to them. Two, in Sweden, frequently used opioids are butorphanol and buprenorphine. This review has the purpose to determine how they interact with μ-agonists and partially how they interact with one another. The main issue is whether these interactions can affect the analgesia or not in dogs and cats, when administered in clinical doses.
Butorphanol is generally classified as an agonist at the κ-receptor and an antagonist at the μ-receptor. It is used for its analgetic properties and to potentiate the sedative effect of α2-agonists. Butorphanol has been proved to induce analgesia rapidly but with short duration and the impact on respiration and circulation is small. When combined with several different μ-agonists butorphanol has been shown to reduce the μ-induced sedation and respiratory depression.
Buprenorphine is generally classified as a partial agonist at the μ-receptor and an antagonist at the κ-receptor. Studies also imply that buprenorphine could be an agonist at ORL-1 which would result in a modulary effect at its analgetic properties. In dogs and cats, buprenorphine provides better analgesia with longer duration than butorphanol. However, its onset is not as fast. A number of studies indicate that buprenorphine have antagonistic effects to μ-agonists, but in these studies the administered doses are high above those recommended for clinical praxis in Sweden. Studies administering lower doses of buprenorphine have not been able to demonstrate any negative effects on μ-induced analgesia. On the contrary, it has been shown to potentiate the analgesia induced by μ-agonists.
In theory, butorphanol and buprenorphine could antagonize the analgetic effect of one another since butorphanol is an agonist at the κ-receptor and buprenorphine is considered a κ-antagonist. Even so, a study in cats has implied that, in clinically recommended doses, the analgesia remains unaltered compared to when administered separately.
The conclusion given by this review is that there are some evidence that neither butorphanol nor buprenorphine, in doses recommended for clinical practice in dogs and cats, reduce μ-induced analgesia when combined with μ-agonists. On the contrary, butorphanol has been shown to reduce side effects caused by μ-agonists. There are also some implications that butorphanol and buprenorphine, when administered together, are as effective in inducing analgesia as if administered separately. Nevertheless the scientific evidence is incomplete and more studies, especially on species-specific interactions, are required.