Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Riskträd är ett välanvänt begrepp inom den urbana miljön, men hantering och uppföljning av dessa skapar många frågetecken för förvaltare och markägare. I bland annat USA och Storbritannien ser domstolar allt hårdare på ansvaret för olyckor uppkomma av fallande träd. Detta gör att kraven på förvaltningar och markägare har höjts väsentligt under det senaste decenniet. Dokumentation som till exempel vad som inventerats, hur ofta inventeringen sker och vilka åtgärder som vidtagits är saker som en förvaltare i princip tvingas att göra för att kunna bevisa sin oskuld när ett träd faller.
Kraven på dokumentation leder till att mindre förvaltningar kan ha svårt för att klara hanteringen av träd ekonomiskt eller på samma sätt som större förvaltningar kan. Förvaltningar kan dock oavsett storlek komma långt i sin riskhantering av träden genom att göra det mest nödvändiga. De enklaste åtgärderna är att inventera efter de mest uppenbara felen, som till exempel död ved. Det går också att prioritera vissa områden med högre ockupationsnivå än andra. Exempelvis är det betydligt allvarligare om ett träd faller på en motorväg jämfört med om ett träd faller på en åker. Ockupationsnivån på området är således något som värderas högt i de flesta riskbedömningar och bara genom att lokalisera dessa områden kan en förvaltning vara ett stort steg på väg.
Träd har fått ett dåligt rykte i staden och samhället accepterar mer eller mindre inte att träd faller. Den verkliga risken att skadas av träd är extremt liten och i Storbritannien hävdas det att det är större risk att bli dödad av blixten. En av orsakerna till att så få skadas tros vara att det faktiskt är väldigt få som är ute under riktigt blåsigt väder, då också träden utgör den allra största faran. Trots den minimala risken kräver domstolarna fortfarande all dokumentation av förvaltningarna vid händelse av olycka. Medias vinkling, där trädolyckor ofta utgör huvudrubriker, och förvaltningarnas rädsla för att anses skyldiga är också två drivkrafter i hanteringen av riskträd.
I Sverige har vi inte riktigt samma lagliga förhållande till träden som i USA och Storbritannien. Sker en olycka i Sverige behöver förvaltaren/markägaren oftast bara stå för självrisken om de anses som skyldiga och försäkringsbolagen tar sedan hand om resterande kostnad. Pressen på dokumentation bland förvaltningar är med andra ord inte på samma nivå men trots detta tyder inget på att vi i Sverige har högre olyckstatistik än något annat land.
En enkätundersökning (bilaga 1) som gått ut till de tio största kommunerna, kyrkogårdsförvaltningarna och bostadsförvaltningarna i Sverige, visar att de flesta gjort en inventering men att den inte uppdateras regelbundet. Bland de 25 av 30 förvaltningar som svarat på enkäten har ingen rapporterat en dödsolycka och bara en har medgett att det förekommit personskador. Vilket tyder på att risken i Sverige även är väldigt liten. Rapporterade materiella skador är desto fler där 17 förvaltningar svarat att det förekommit. Nästan 65% av dessa består av plåtskador på bilar.
Som förvaltare av trädbestånd måste hänsyn tas till både riskaspekten och trädens värde och att hitta balansgången mellan dessa är den största uppgiften förvaltare har i den urbana miljön. En stad utan träd skulle helt klart inte vara fördelaktig med all forskning som visar att träd betyder mycket för vårt välbefinnande. Samtidigt går det heller inte låta träden åldras i stadsmiljön. Vid en olycka kommer alltid en ansvarig att sökas och att medvetet behålla farliga träd anses inte brukligt, hur liten risken än är.