Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Att hålla djur i djurparker innebär ofta en stor inskränkning på deras beteendemönster. Denna
litteraturstudie är inriktad på Afrikas stora kattdjur. Lejon, leopard och gepard har i sina
naturliga habitat stora revir och de jagar för att få föda. I djurparker hålls de i förhållandevis
små hägn och har inte möjlighet till att jaga. När djur hålls i en suboptimal miljö är det vanligt
att de utvecklar stereotypier. Prevalensen för detta hos stora kattdjur i fångenskap är ca 80 %.
Vanligast hos dessa arter är stereotypt vandrande, även kallat pacing.

Stereotypier är repetitiva, oföränderliga beteendemönster utan något tydligt mål eller
funktion. Beteendet orsakas av kronisk stress som bottnar i brister i djurens miljö och är
därför associerat med dålig djurvälfärd. När beteendet väl är etablerat är det inte alltid
negativt för djuret då det kan verka belönande, detta innebär att ett djur kan klara av sin
situation bättre om det utför stereotypt beteende än om det inte gör det.

Olika typer av miljöberikningar kan användas för att erbjuda djur i fångenskap nya val och
möjligheter samt för att reducera stereotypa beteenden. Födoberikning är en form av
miljöberikning som man använder till många djur. Att utfodra med hela kadaver, ben, fryst
fisk m.m. eller genom att stimulera till jakt på olika sätt har reducerande effekt på
stereotypier.

Miljön är också av betydelse för hur mycket stereotypier djuren uppvisar. Hägnets utformning
och innehåll är av större betydelse än hägnets storlek.

Forskningen på det här området ställs inför en del problem då det ofta bara finns ett fåtal individer av de här arterna på samma djurpark. Detta resulterar i många osäkra
forskningsresultat. Mer forskning behövs på området.