Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Demodikos är en parasitär sjukdom som karaktäriseras av ett onormalt stort antal demodexkvalster i huden. Smittan överförs huvudsakligen från tiken till valparna under de första levnadsdagarna och sprids endast undantagsvis mellan vuxna hundar. Patogenesen vid utvecklingen av demodikos är fortfarande inte helt klarlagd och forskning inom området pågår. Det finns olika former av demodikos vilka benämns utifrån lesionernas utbredning samt vid vilken ålder hunden för första gången drabbas av sjukdomen. Demodikosen klassificeras som lokaliserad om färre än fem hudområden är affekterade och som generell om de hårlösa områdena är fler eller täcker ett större område på kroppen. Symtomen på sjukdomen är mycket varierande från enbart lokala, hårlösa fläckar till ett mycket allvarligt tillstånd som i värsta fall kan leda till sepsis och död. Beroende på hur gammal hunden är klassificeras sjukdomen som juvenil eller adult. Den juvenila formen drabbar hundar under 18 månaders ålder och anses ha en genetisk bakgrund. Är hunden äldre vid symtomdebut klassificeras sjukdomen som adult demodikos, vilken brukar debutera på hundar från övre medelåldern till riktigt gamla djur. Registrerade preparat för behandling av demodikos i Sverige är moxidektin (Advocate®) och milbemycin oxim (Interceptor®). Sjukdomen kompliceras många gånger av en sekundär pyodermi som kan kräva behandling med antibiotika. Den adulta formen av demodikos förmodas utlösas av att en underliggande faktor påverkar hundens immunförsvar negativt, vilket ger demodexkvalstren möjlighet att föröka sig i ett större antal än normalt. Dessa immunosupprimerande faktorer kan bestå av behandling med bland annat glukokortikoida preparat eller systemiska sjukdomar som hyperadrenocortisism, hypotyreos och olika typer av neoplastiska sjukdomar.
I studien undersöktes journaler från fem större djursjukhus i Sverige med avseende på diagnoskoden demodex/demodikos. Inklusionskriterierna för deltagande i studien var att hunden inte diagnosticerats med demodikos före fyra års ålder. Då detta krävde kännedom om hunden under de första levnadsåren exkluderades de hundar som befunnit sig hos sina ägare sedan unghundsålder. Hundarnas journaler granskades med avseende på eventuella medicineringar eller sjukdomar som kunde utgöra riskfaktorer för utbrott av demodikos. Dessutom studerades vilka diagnostiska undersökningar som tillämpats för att identifiera möjliga associerade sjukdomar. Totalt 35 hundar ingick i studien där 21 individer var hanar och 14 tikar. Den mest frekvent förekommande rasen var west highland white terrier, som utgjorde en stor andel av de individer som ingick i undersökningen. Ytterligare 16 olika raser och två blandrashundar förekom i studien. Den enskilt vanligast förekommande riskfaktorn var behandling med glukokortikoida preparat. Hos de i studien ingående patienterna förekom andra diagnoser: hypotyreos, hyperadrenocortisism, pyometra, meningoencephalit, pemfigus foliacus, anaplasmos, tyroideacarcinom, hårsäcksdysplasi, hypoadrenocortisism, eosinofil pneumoni, kronsik nefrit samt lungfibros. Hos 15 individer fanns ingen identifierad underliggande riskfaktor och av dessa hade fem genomgått varierande mängd diagnostik utan att en bakomliggande sjukdom kunde identifieras. Hos de resterande tio hundarna hade inte någon diagnostisk utredning utförts för att utröna om någon eventuell underliggande riskfaktor förelåg. Detta trots att den rådande teorin är att adult demodikos ofta utlöses av ett immunosupprimerande tillstånd i form av annan sjukdom eller medicinering. Identifiering av och korrigering av bakomliggande riskfaktor har i tidigare studier visats förbättra prognosen och öka chansen för en lyckad demodexbehandling för den enskilda hunden.

Demodicosis is a parasitic disease characterized by an abnormally large number of demodic mange in the skin. The infection is mainly transmitted from the bitch to the pups during the first few days of puppyhood and is spread only rarely between adult dogs. The pathogenesis of demodicosis is still not fully understood and research is in progress. There are different forms of demodicosis which are named based on the extent of lesions and the age at which the dog for the first time gets infected by the disease. The demodicosis is classified as localized if fewer than five areas of skin are affected and as a general if the hairless areas are more or covers a larger area of the body. The symptoms of the disease are highly variable from purely local, hairless patches to a very serious condition, which at worst can lead to sepsis and death. Depending on how old the dog is the disease classifies as juvenile or adult. The juvenile form affects dogs under 18 months of age and is considered to have a genetic cause. Is the dog older at symptom onset, the disease classifies as adult demodicosis, which usually debut in dogs from middle age to very old animals. Registered preparations for the treatment of demodicosis in Sweden are moxidectin (Advocate ®) and milbemycin oxime (Interceptor ®). The disease is often complicated by a secondary pyoderma, which may require treatment with antibiotics.The adult form of demodicosis is believed to be triggered by an underlying factor affecting the dog's immune system negatively, giving demodic mange the possibility to reproduce in a larger number than normal. These immunosuppressive factors may consist of treatment with either glucocorticoid preparations or systemic diseases for example hyperadrenocortisism, hypothyreosis and various types of neoplastic diseases. The study examined medical records from five major hospitals in Sweden with regard to diagnosis code demodex/demodicosis. Inclusion criteria for participation in the study were that the dog was diagnosed with demodicosis after the age of four and that the dogs early medical history was known by the owner. The dogs medical records were reviewed with respect to any medications or diseases that could be risk factors for outbreaks of demodicosis. Also studied the diagnostic tests applied to identify possible associated diseases. A total of 35 dogs participated in the study where 21 individuals were males and 14 females. The most frequently occurring race was west highland white terrier, who constituted a large proportion of those individuals surveyed. A further 16 races and two mongrel dogs were seen in the study. The single most common risk factor was treatment with glucocorticoid drugs. At the conclusion of the study patients were other diagnoses hypothyroidism, hyperadrenocorticism, pyometra, meningoencephalitis, pemphigus foliacus, anaplasmosis, thyroid carcinoma, follicular dysplasia, hypoadrenocortisism, eosinofilic pneumonia, chronic nephritis and pulmonary fibrosis. In 15 dogs there was no identified underlying risk factor, and of these, five had undergone varying amounts diagnosis without being able to identify a underlying factor. In the remaining ten dogs no diagnostic investigation was conducted to determine whether any potential underlying risk factor was present. This despite the prevailing theory that adult demodicosis often is triggered by an immunosuppressive state in the form of another illness or medication. Identification and correction of underlying risk factor in previous studies been shown to improve prognosis and increase the chances for a successful treatment of adult demodicosis in the individual dog.