Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Insulinresistens hos hästar har i senare tids forskning visat sig ha stor betydelse för hur benägen en häst är att utveckla sjukdomen fång. Fång är en mycket smärtsam sjukdom för hästen och den skördar ett stort antal dödsoffer varje år. Insulinresistens är en komponent i Ekvint Metaboliskt Syndrom (EMS), som är en relativt nyupptäckt sjukdom (introducerades inom veterinärmedicinen 2002). Förutom insulinresistens kännetecknas hästar med ekvint metaboliskt syndrom av fetma (generell eller lokal) och att de har lättare för att utveckla fång än andra hästar. För att kunna ställa diagnosen insulinresistens och EMS finns ett flertal metoder. Den idag mest betrodda metoden är ett kombinerat glukos- och insulintoleranstest (CGIT). I denna studie har en utvärdering av detta test utförts, dels med fokus på testets reproducerbarhet och dels för att undersöka om det finns någon betydande rasvariation.
I försöket ingick 18 kliniskt friska hästar (nio svenska varmblodstravare och nio islandshästar). Samtliga individer fick genomgå ett CGIT två gånger vardera, med 3 veckors intervall. Samtliga individer genomgick försöket i sin hemmiljö som eftersträvades att hållas så konstant som möjligt, vilket även gjordes vad gäller foder och hästarnas hull.
Studien visar att reproducerbarheten hos ett CGIT vid avläsningen av glukoskurvan (koncentrationen av plasmaglukos) är för dålig för att helt kunna lita på slutresultatet. Reproducerbarheten visade sig vara sämst vid de tidpunkter då glukoskurvan läses av för att ställa diagnosen insulinresistent eller inte (tidpunkter omkring 45 minuter efter glukos- och insulininfusion). Reproducerbarheten för avläsning av koncentration plasmainsulin i blodet hos ett CGIT (avläsning för vilken tidpunkt som hästens insulinkurva når en koncentration av 100 mU/l, DIK100), visade sig vara mycket god vid de kliniskt relevanta tidpunkterna. Vid undersökning av eventuell skillnad i hur olika raser svarade på CGIT visade det sig att islandshästarna signifikant skiljer sig från varmbloden i glukoskurvan. Det tar betydligt längre tid för islandshästarna att skära sin baslinje än vad det gör för varmblodstravarna. Det förekom ingen skillnad mellan de båda raserna vad gäller insulinkurvans utseende i ett CGIT.
Slutsatsen blir att det inte är en godtagbar och säker metod att använda 45 minuter efter glukos- och insulininfusion som parameter vid avläsning av glukoskurvan hos ett CGIT. Detta eftersom reproducerbarheten hos testen vid denna tidpunkt är för stor. Att använda insulinkoncentrationen vid avläsningen av ett CGIT tycks, enligt denna studie, vara mer lovande då reproducerbarheten i de kliniskt relevanta tidpunkterna (DIK100) är mycket goda. Dock krävs större studier (både på friska och på insulinresistenta hästar) för att säkerhetsställa detta. Studien har också visat på en betydande rasvariation vad gäller glukoskurvan i ett CGIT, varför det är felaktigt att tolka en glukoskurva i ett CGIT hos en islandshäst på samma sätt som för en varmblodstravare. För att testet skall kunna vara tillförlitligt måste en parameter med bättre reproducerbarhet fastställas, rasvariationen måste utvärderas djupare och avläsningen av testet måste rasanpassas för att kunna ge rättvisande resultat.

Insulin resistance (IR) has in recent studies been shown to be associated with laminitis in horses. Laminitis is a very painful condition and reaps a large number of victims every year. Insulin resistance is one component of the Equine Metabolic Syndrome (EMS), a relatively newly discovered disease (introduced in veterinary medicine in 2002). Apart from insulin resistance horses with Equine Metabolic Syndrome are characterized by obesity (general or localized) and develop laminitis easier than other horses. There are several methods to diagnose IR and EMS. The most trusted method today is a combined glucose and insulin tolerance test (CGIT). The object of the study was to evaluate the inter day variation and breed differences of calculated variables derived from the CGIT glucose and insulin curves in horses.
In the study, 18 clinically healthy horses (nine Swedish Standardbreds and nine Icelandic horses) participated. All horses underwent the CGIT on two occasions, with three weeks between the tests. All horses underwent the study in their home environment, which was kept as constant as possible. The study shows that the inter day variation of the CGIT glucose curve and the calculated values obtained from the curve such as the positive phase duration (PFDglu), are not sufficient to yield reliable results for a diagnosis of IR. On the other hand, the inter day variation of the CGIT plasma insulin curve and the time point when the horse’s insulin curve reached a concentration of 100 mU/l (DIK100), gave results with high reproducibility.
There was an effect of breed on the CGIT glucose curve but not on the insulin curve.. It took significantly longer time for the Icelandic horses’ glucose curve to cross the base line of resting glucose concentrations compared tothe Standardbreds.
In conclusion, when the CGIT is used as a diagnostic test to evaluate insulin resistance, the patient is considered to be insulin resistant when the PFDglu > 45 min or the insulin concentration > 100 mU/L at 45 min. However, the large CV for PFDglu in the present study suggests that normal or impaired insulin sensitivity should not be defined solely on this parameter.
The study has also demonstrated a considerable variation between results obtained from the CGIT glucose curve for different breeds (Standardbreds vs Icelandic horses) suggesting the importance of different reference values for different breeds.