Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Vid 1800-talets slut var stora delar av skogarna i Norrland starkt påverkade av dimensionshuggning (Kempe 1909; Tirén 1937). Det var i samband med den industriella revolutionen och en ökad efterfrågan på virke från de industriellt utvecklade länderna i Europa som exploateringen av Sveriges skogar tog fart på allvar (Björklund 1984; Kardell 1991). Dimensionshuggning och olika former av blädning fortsatte att vara de dominerande avverkningsformerna fram till mitten av 1900-talet då kalhyggesbruket fick sitt genomslag (Esseen m.fl. 1997; Ericsson m.fl. 2005; Enander 2007). De officiella rekommendationerna vid sekelskiftet uttryckte att dimensionshuggning var den metod som skulle tillämpas (Enander 2007). Trots detta var det flera revirförvaltare som började tillämpa kalavverkning med efterföljande skogsodling. Diskussionen angående blädning kontra kalhyggesbruk var länge ett återkommande ämne inom skogsskötseln. Enligt en mer traditionell historieskrivning var 1950-talet kalhuggningens tid i Sverige (Ebeling 1959; Kardell 2004). Det finns dock indikationer på att utvecklingen av avverkningsformerna, och därmed kalhuggning, började betydligt tidigare i Norrland än 1900-talets mitt (Carlgren 1917; Schotte m.fl. 1917; Andrén 1992; Enander 2007). Kunskapen om detta är dock mycket begränsad.

Studien hade två övergripande syften. Den ena delen bestod av att analysera diskussionen om kalhyggesbruket i Norrland från slutet av 1800-talet fram till 1950. Denna analys har sin utgångspunkt i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift med en genomgång av samtliga volymer från förbundets grundande år 1882 fram till år 1950. Den andra delen bestod av att analysera kalhyggets praktik från slutet av 1800-talet fram till 1950 i ett exempel från Västernorrland. Detta gjordes genom studier av indelningshandlingar från 1893, 1911 och 1927 för kronoparken Västra Anundsjö i Västernorrland. Genom att studera detta material har jag sökt svar på varför man bedrev kalhyggesbruk före 1950. Jag har även försökt ta reda på vilka argument som lyftes fram för respektive mot kalhyggesbruket samt på vilka marker och i vilken skogstyp de tidiga kalhyggena togs upp. Vidare ville jag även visa vilka skillnader respektive likheter som fanns mellan hur kalhyggesbruket diskuterades i teorin och hur det tillämpades i praktiken.

Artiklarna i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift visade att föryngringsfrågan hade en central roll under hela den studerade perioden. Jag upplever föryngringsfrågan som den främsta anledningen till att man började tillämpa kalhyggesbruket. Vid sidan av bekymret att återväxt saknades på många håll ansågs granens ökade utbredning på bekostnad av tallen som ett problem. En lösning var då kalhuggning för att kunna styra trädslagsfördelningen genom plantering eller sådd. En förutsättning för att kunna tillämpa kalhuggning var att det fanns avsättning även för klenare dimensioner, vilket inte alltid var fallet.

Analysen av indelningshandlingarna för kronoparken Västra Anundsjö visade en stadigt ökande tillämpning av kalhyggesbruket. I hushållningsplanen från år 1893 uppgavs ordnad timmerblädning som den enda möjliga avverkningsmetoden, och det förklarades av att det endast fanns avsättning för timmerdimensioner. I hushållningsplanen från 1911 skulle blädning eller trakthuggning tillämpas, beroende på beståndets egenskaper. År 1927 uppgavs trakthuggning med fröträdställning vara det använda skogsbrukssättet sedan flera år tillbaka.
Förespråkarna för kalhuggning menade att metoden var bra för föryngringen medan motståndarna hävdade motsatsen. De tidiga kalhyggena togs upp i framförallt försumpad granskog eller skog med stark råhumusbildning, men även överårig och skadad skog.
I indelningshandlingarna från 1893 ansågs det vara lämpligt med hyggen på 0,5 hektar i granskog och ”något större” än detta i tallskog. År 1927 var arealen för det genomsnittliga hygget utan fröträd 8,86 ha.

I Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift var diskussionen kring blädning och kalhuggning väldigt intensiv fram till omkring år 1927 då denna debatt övergavs nästan helt. Min tolkning av detta är att omkring år 1927 var kalhuggning en så pass vedertagen avverkningsmetod att den inte längre gav upphov till intensiva debatter och därmed inte heller några artiklar angående ämnet i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift. Denna tidpunkt stämmer överens med tidpunkten för kalhuggningens genombrott i kronoparken Västra Anundsjö, men även för Norrlands kronoparker som helhet (Holmgren 1950). Kalhuggningen sägs ofta ha fått sitt genombrott i Norrland på i mitten av 1900-talet (Ebeling 1959; Öckerman 1994; Kardell 2004). Utifrån resultaten av min studie menar jag att kalhyggesbruket tillämpades i större utsträckning tidigare än så.

Citatet i titeln är hämtat från Ålund (1905). Titelsidans foto visar Fiskåvattnets kronopark inom Frostviken revir i Jämtland år 1917.

In the late 19th century large parts of the forests in northern Sweden were strongly influenced by high-grading (Kempe 1909; Tirén 1937). In connection with the industrial revolution, and the increased demand for timber from the industrially developed countries in Europe, the exploitation of the Swedish forests started to increase (Björklund 1984; Kardell 1991). High-grading and various forms of selective cutting continued to be the dominant forms of logging until the mid-20th century when the clear-cutting system had its breakthrough. Although the official recommendations made at the turn of the century, expressed high-grading as the method that should be applied, some state foresters began to adopt clear-cutting and subsequent planting or seeding (Enander 2007). The debate concerning selective cutting versus clear-cutting was a recurring theme in forest management for a long time. According to a more traditional historical writing, the era of clear-cutting started in the 1950’s in Sweden (Ebeling 1959; Kardell 2004). However, there are indications that the development of silvicultural systems, and thus clear-cutting, began much earlier than this in northern Sweden (Carlgren 1917; Schotte et al. 1917; Andrén 1992; Enander 2007), but this knowledge is very limited.

This study had two main objectives. The first part aimed to analyze the debate on the clear-cutting system in northern Sweden from the late 19th century until the mid-20th century. This analysis consisted of a review of all volumes of the Journal of the Forestry Association of northern Sweden, from the founding of the association in 1882, until 1950. The second part aimed to analyze the practice of clear-cutting from the late 19th century until the mid-20th century in an example from the county of Västernorrland. This was done by studying forest inventory data and forest inventory maps from 1893, 1911 and 1927 for Västra Anundsjö State Forest in the county of Västernorrland. In this material I have sought answers to why clear-cutting was applied before 1950. I have also tried to find what arguments were raised for and against the clear-cutting system and on which type of land and in which type of forest that the early clear-cuts were made. Furthermore, I wanted to show the differences and similarities in how the clear-cutting system was discussed in theory compared to how it was applied practically.

Articles in the Journal of the Forestry Association of northern Sweden showed that the regeneration issue played a central role throughout the studied period. I believe that the regeneration issue was the main reason why people started using the clear-cutting system. Besides the issue of missing regrowth in many places, it was seen as a problem that spruce increased prevalence at the expense of pine. One solution was to apply clear-cutting since it made it possible to control the distribution of tree species by planting or seeding. A prerequisite for applying the clear-cutting system was that there was a market also for smaller dimensions, which was not always the case.

The analysis of forest inventory data for Västra Anundsjö State Forest showed a steadily increasing application of the clear-cutting system. According to the forest management plan from 1893, high grading was the only possible method of logging, since there was no market for anything else than timber dimensions. Depending on the stand characteristics, selective cutting or clear-cutting should be applied in the forest management plan from 1911. The management plan from 1927 states that clear-cutting with seed trees had been the way of managing the forests for many years. The proponents of the clear-cutting system meant that the method improved the regeneration, while the opponents argued the opposite. The early clear-cuts were made primarily in waterlogged spruce forests or forests with a strong raw humus formation, but also in over-aged and damaged forests. In the forest inventory data from 1893 it was considered appropriate for clearings in spruce forests not to exceed 0,5 hectares. The clearings in pine forests could be “slightly larger”. In 1927 the area for the average clear-cut without seed trees was 8,86 hectares.

In the Journal of the Forestry Association of northern Sweden the debate concerning selective cutting versus clear-cutting was very intense until around 1927, when the discussion was abandoned almost entirely. My interpretation is that at this time the clear-cutting system was an accepted method of logging and no longer gave rise to intense debates, and thus no articles on the topic were published in the Journal of the Forestry Association of northern Sweden. That time is consistent with the time for the breakthrough of the clear-cutting system in Västra Anundsjö State Forest and also for State Forests in northern Sweden as a whole (Holmgren 1950). The clear-cutting system is often said to have had its breakthrough in the mid-20th century in northern Sweden (Ebeling 1959; Öckerman 1994; Kardell 2004). Based on the results of my study, I believe that the clear-cutting system was applied to a greater extent earlier than that.