Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Syftet med studien var att undersöka (i) planerarnas val av markberedningsmetod (främst avseende harvning och högläggning) i relation till terrängens svårighetsgrad, samt inverkan av (ii) markbehandlingsmetod och (iii) markberedningens utförande på markberedningsresultatet och plantornas etablering. Tre material användes; ett övergripande inventeringsmaterial med godkända, optimala och underkända planteringspunkter samt antal markberedningsrader per 100m, ett detaljerat inventeringsmaterial med beskrivning av markberedningspunkter och resultat från en kontrollinventering av svårighetsgradsbedömning samt ett material från Sveaskogs register avseende återväxtkontrollerade objekt med antal etablerade huvudstammar efter 1-3år vid olika markberedningsmetod, svårighetsgrad och bonitet.
Endast för 51 % av objekten överensstämde planerarens och kontrollinventerarens bedömning (gjord efter avverkning och markberedning) av svårighetsgrad. För 23 % av objekten var planerarnas bedömning en svårighetsgrad lägre/lättare än kontrollinventerarens klassning. Harvade objekt hade 14 % signifikant fler godkända planteringspunkter per ha och bättre måluppfyllelse (95 resp. 86 % av önskat antal) än de som höglagts (avser normal och svår mark; harvning hade inte utförts på lätt mark). Andelen optimala av godkända planteringspunkter var relativt lika mellan metoderna, på normala och friska marker var det 28 % lägre andel underkända planteringspunkter för harvning jämfört med högläggning. Inga skillnader fanns mellan olika svårighetsgrader för godkända och andel optimala av godkända planteringspunkter. Ingen signifikant skillnad fanns heller mellan svårighetsgraderna när det gäller antal optimala planteringspunkter per ha. Elva av tolv inventerade höglagda objekt inom svårighetsgrad lätt klassades som underkända, med förekomst av stenar (48 %) och stubbar (37 %) som vanligaste orsaker till underkännande. Totalt för alla svårighetsgrader var hinder som stenar (40 %), stubbar/lågor (37 %) och ris/hyggesrester (14 %) tydliga orsaker till att höglagda punkter inte godkändes. Höglagda objekt hade fler rader/körsträckor per 100m än harvade (50,9 resp. 43,1 i genomsnitt för samtliga marktyper). För högläggning och harv var det 0,33 resp. 0,45 godkända planteringspunkter/m. För högläggning var skillnaden mellan antal godkända och totalt antal planteringspunkter ca 50 % vilket innebär att ca 860 planteringspunkter per hektar var underkända. Det fanns ingen tendens att förarna hade anpassat markberedningen till svårighetsgrad eller till önskat antal godkända markberedningspunkter per ha. Inventeringsmaterialet med etableringsresultat 1-3 år efter plantering visade inte på några skillnader mellan markberedningsmetoder men totalt antal huvudstammar per ha var lägst på låg bonitet (SI < 19; 13 % lägre än på medel och hög bonitet) speciellt om svårighetsgraden var klassad som svår.
Instruktionen för val av svårighetsgrad verkar alltså fokusera på de faktorer som har störst betydelse för markberedningen (stenförekomst och bonitet) men den behöver ses över. Med högläggning erhålls (vid normal svårighetsgrad och frisk mark) större andel optimala planteringspunkter i relation till antal godkända planteringspunkter jämfört med harvning även om det vid harvning blir betydligt fler godkända planteringspunkter totalt sett per ha. Nämnda skillnad mellan markberedningsmetoder verkar dock inte påverka antalet etablerade huvudstammar per hektar vilket tyder på att definitionerna för godkänd/underkänd planteringspunkt inte är helt relevanta.

The purpose of this study was to examine (i) planners choice of soil treatment (scarification by disc trenching or mounding) in relation to level of difficulty, and study the effects of (ii) soil scarification method, and (iii) performance of soil treatment on scarification result and seedling establishment. Three materials were used: a comprehensive inventory material with optimal and approved planting spots and number of scarification tracks per 100 m, a detailed inventory material with description of scarification/planting spots and results from a control inventory of difficulty rating assessment and a material from Sveaskog on seedling establishment 1-3 year after soil scarification for stands with different soil treatments, levels of difficulty and site indexes.
Only for 51% of the stands were the planners’ assessments of difficulty level equal to the control inventory values. For 23% of the stands the planners’ estimates were lower than the rating of the control inventory. Disc trenched stands had 14% more approved planting spots per ha and better effectiveness (95 vs. 86% of target spot number) than mounding (refers to normal and difficult land; disc trenching was not carried out on easy land).Percentage optimal planting spots of approved was relatively equal between methods. No significant difference existed between difficulty levels in terms of number of optimal planting spots per ha. Eleven out of twelve mounded stands with difficulty level easy was not approved according to the guidelines by Sveaskog, with the presence of stones (48%) and stumps (37%) as the most common reasons for unsuccessful scarification result. For all difficulty levels, obstacles like stones (40%), stumps/dead wood (37%) and branches and snags (14%) were clear reasons why mounded spots were not approved. Mounded stands had more driving rows per 100 m than disc trenched stands (50.9 vs. 43.1 in average for all soil types). There were 0.33 and 0.45 approved planting spots/m for mounding and disc trenching, respectively. For mounding the difference between the number of approved and the total number of planting spots was about 50% which means that approximately 860 planting spots per ha were rejected. There was no tendency that drivers had adjusted the soil preparation to the difficulty level or to the desired number of good planting spots per ha. The material with results of seedling establishment 1-3 years after planting did not reveal any differences between soil scarification methods, but the number of main crop plants per ha was lowest at low site index (SI < 19; 13% lower than at medium and higher SI) especially if difficulty level was classified as hard.
The instruction for classifying difficulty level seems to focus on the factors that are most important when choosing soil preparation method (stone occurrence and site index) but it needs to be revised. By using mounding (at normal difficulty level and intermediate soils) a higher proportion of optimal planting spots in relation to the number of approved planting points are obtained compared to disc trenching. However, by using disc trenching the number of approved planting spots will be considerably higher per ha. The mentioned difference between soils scarification methods does not seem to affect the number of established main crop plants per ha, i.e., the definition of an approved/not approved planting spot might need to be changed.