Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hos framförallt galopphästar är skador på den ytliga böjsenan vanligt förekommande. Den ytliga böjsenan är en energibevarande elastisk struktur som utsätts för stor mekanisk belastning vid hög fart. För att klara av detta behöver den vara både stark och elastisk, egenskaper som står i konflikt med varandra. En starkare sena får sämre elastiska egenskaper vilket gör energiåtgången större. Säkerhetsmarginalen för vad senan utsätts för in vivo och maximalt klarar av in vitro tycks vara liten, något som delvis kan förklara den höga skadefrekvensen.

Patogenesen är inte helt klarlagd men ruptur av den ytliga böjsenan verkar föregås av degeneration. Man har funnit makroskopiska förändringar på senans centrala fibrer hos hästar som varit i aktiv träning fram till avlivning. De senorna har även funnits ha förändringar i matrix-sammansättningen. Degeneration av senan gör att de mekaniska egenskaperna försämras. Den vågform som senans fibriller bildar minskar hos äldre tränade hästar vilket gör att fibrillerna tål mindre sträckning innan de går sönder. Identifierade riskfaktorer är bland annat utmattning och okoordinerade rörelser. Det är framförallt frambenens ytliga böjsenor som drabbas av skador och bilaterala förändringar är inte ovanligt. Förekomsten ökar med stigande ålder hos galopphästar, där man även funnit att mjukare underlag är förknippat med färre skador.