Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Sommaren 2026 återinventerades kända förekomster av rosenticka (Fomitopsis rosea), lunglav (Lobaria pulmonaria) och gelélavar (Collema spp.) i Färna ekopark i Västmanland. Ekoparken förvaltas av Sveaskog enligt ett 50-årigt naturvårdsavtal med Skogsstyrelsen. Samtliga arter är rödlistade och står högst i naturvärdespyramiden för sina respektive substrat, vilket gör dem användbara som indikatorer på lång skoglig kontinuitet. Studien undersökte i vilken utsträckning arterna kvarstod på lokaler där de påträffats tidigare, hur störningar samvarierar med habitatkvalitet och substrattillgång, samt hur genomförd skötsel förhåller sig till skötselplanens intentioner och till arternas habitatkrav.

Studien utformades som en deskriptiv fallstudie. På totalt 39 lokaler har arterna påträffats och rapporterats i Artportalen mellan åren 2002 och 2026. Rosenticka var rapporterat på 11 lokaler, lunglav på 12 och gelélavar på 16 lokaler. Dessa lokaler återinventerades i fält. Vid varje lokal registrerades artförekomst, habitat- och substratförhållanden samt störningar. Lokal bevarandestatus bedömdes i tre nivåer mot fyra delkriterier, nämligen population, utbredning, habitat och framtidsutsikter, i en lokal anpassning av bedömningslogiken i artikel 17 i art- och habitatdirektivet, där det sämst utfallande delkriteriet avgör totalstatusen.

Arterna återfanns på 38 av de 39 lokalerna, vilket motsvarar en återfyndsgrad på 97 procent.
Rosenticka och lunglav påträffades på samtliga tidigare kända lokaler och gelélavar på 15 av 16, i flera fall efter omkring två decennier.

14 av 38 lokaler (37 %) bedömdes ha en gynnsam lokal bevarandestatus. I de övriga fallen bedömdes 18 av 38 lokaler (47 %) som otillräcklig och 6 av 38 lokaler (16 %) som dålig. Vilket delkriterium som avgjorde bedömningen skilde sig mellan arterna. För rosentickan var volymen grov död granved god på nästan samtliga lokaler, men de grova levande granar som ska bli framtidens lågor saknades på flera av dem, vilket gör den fortsatta nybildningen av substrat osäker. Lunglaven begränsades av utbredning och population och saknade apothecier på samtliga lokaler. För gelélavarna var habitat och utbredning de begränsande kriterierna.

Den vanligaste störningen var granbarkborreangrepp följt av igenväxning som störande omständighet. På lokalerna med rosenticka sammanföll angreppen med ett stort tillskott av död ved, men också med förlusten av de äldre granar som skulle ha blivit nästa generations lågor. Igenväxning och uttorkning utgjorde ett särskilt problem på flera av de lokaler där lavarna hade svagast status. Brand registrerades inte som störning på någon lokal, och utan lövbrännor upprätthålls lövträdskontinuiteten i dag med skötsel i stället för med störningsdynamik. Genomförd skötsel överensstämde i högre grad med skötselplanens mål än med fokusarternas habitatkrav.

Studien visar att förekomst i sig inte är ett tillräckligt mått på långsiktigt bevarande. Både utebliven och alltför kraftig skötsel kan missgynna arterna, och en förvaltning som ska säkra deras fortlevnad behöver riktas mot enskilda värdträd och mot kontinuiteten i substrattillgången snarare än mot beståndet som helhet.

In the summer of 2026, known occurrences of the polypore Fomitopsis rosea and the epiphytic lichens Lobaria pulmonaria (tree lungwort) and Collema spp. (jelly lichens) were resurveyed in Färna Ecopark, Västmanland County, Sweden. The ecopark is managed by the state-owned forest company Sveaskog under a 50-year nature conservation agreement with the Swedish Forest Agency. All three taxa are red-listed and rank among the most demanding species associated with their respective substrates, which makes them useful indicators of long forest continuity. The study examined the extent to which the species persisted at previously documented sites, how disturbances covary with habitat quality and substrate availability, and how implemented management corresponds to the intentions of the management plan and to the habitat requirements of the species.

The study was designed as a descriptive case study. Records reported between 2002 and 2026 in Artportalen, the Swedish Species Observation System, were compiled into 39 sites. Fomitopsis rosea was reported at 11 sites, Lobaria pulmonaria at 12 sites, and Collema spp. at 16 sites, all of which were revisited in the field. At each site, species occurrence, habitat and substrate conditions and disturbances were recorded. Local conservation status was assessed on a three-level scale against four parameters, namely range, population, habitat and prospects, in a local adaptation of the assessment logic of Article 17 of the EU Habitats Directive, in which the poorest-scoring parameter determines the overall status.

The species were refound at 38 of the 39 sites, corresponding to a rediscovery rate of 97 percent. Fomitopsis rosea and Lobaria pulmonaria were recorded at all previously known sites and Collema spp. at 15 of 16, in several cases after approximately two decades.

14 of the 38 sites (37%) were assessed as having favourable local conservation status. In the remaining cases, 18 of the 38 sites (47%) were assessed as inadequate and 6 of the 38 sites (16%) as poor. Which criteria that determined the assessment varied between species. For Fomitopsis rosea, the volume of coarse dead spruce wood was adequate at almost all sites, but the large living spruce trees that are expected to become future logs were absent at several sites, making the continued formation of substrate uncertain. Lobaria pulmonaria was limited by range and population size and lacked apothecia at all sites. For Collema spp, habitat and range were the limiting criteria.

The most frequent disturbances were outbreaks of the European spruce bark beetle (Ips typographus) and encroachment. At the Fomitopsis rosea sites, the outbreaks coincided with a substantial input of dead wood, but also with the loss of the older spruces that would have supplied the next generation of logs. Encroachment and desiccation were particularly evident at several of the sites where the lichens had the weakest status. Fire was not recorded as a disturbance at any site, and in the absence of deciduous post-fire successions the continuity of deciduous host trees is now maintained by management rather than by disturbance dynamics. Implemented management corresponded more closely to the objectives of the management plan than to the habitat requirements of the focal species.

The study shows that occurrence alone is not a sufficient measure of long-term conservation. Both an absence of management and overly intensive measures may disfavour the species, and management intended to secure their persistence needs to be