Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Arbetet fokuserar på social hållbarhet och rättvisa inom Malmö stadsplanering, med Västra Hamnen som särskilt studieområde. Tidigare forskning visar att social hållbarhet har fått en allt mer central roll i kommunala visioner och planeringsdokument, men också att begreppet är svårt att hantera i praktiken. Det beror bland annat på att social hållbarhet är svår att definiera och konkretisera, samtidigt som sociala värden ofta är svåra att mäta och följa upp. Arbetet med social hållbarhet påverkas dessutom av bredare samhällsförändringar, där globalisering, privata aktörers ökade inflytande och en mer nyliberal politisk styrning kan påverka vilka mål och prioriteringar som får genomslag i stadsutvecklingen.

För att få förståelse för hur social hållbarhet ges innehåll och legitimitet i Malmö stadsplanering har Carol Bacchis WPR-analysmetod tillämpats. Arbetets empiri utgörs av Malmö stads övergripande styr-och planeringsdokument samt dokument kopplade till Västra Hamnen. Genom dokumentanalysen har det varit möjligt att urskilja en skillnad mellan hur social hållbarhet formuleras på övergripande nivå och hur begreppet får betydelse i den områdesspecifika planeringen för Västra Hamnen.

Resultaten visar att social hållbarhet i Malmö stads övergripande nivå främst formuleras som en rättvise-och fördelningsfråga, kopplad till jämlikhet, delaktighet och minskad segregation. I dokumenten om Västra Hamnen får social hållbarhet däremot en mer fysisk och platsorienterad innebörd, där begreppet kopplas till funktionsblandning, mötesplatser, attraktivitet och områdets roll som hållbart varumärke. Skillnaden kan dels förklaras av att det är enklare att formulera breda sociala ambitioner i övergripande visioner än att omsätta dem i konkret stadsutveckling, dels förstås i relation till att planeringen påverkas av ekonomiska intressen, konkurrens och samverkan mellan offentliga och privata aktörer. Detta kan bidra till att sociala mål i praktiken får en annan innebörd än i de övergripande visionerna. Samtidigt som kommunens möjligheter att förverkliga sina visioner kan begränsas. Resultaten visar där-med ett glapp mellan vision och praktik när social hållbarhet ska omsättas i fysisk planering. För att social hållbarhet ska kunna bidra till rättvis planering behöver övergripande mål översättas till tydliga åtgärder som går att tillämpa, följa upp och utvärdera.

This study focuses on social sustainability and justice in Malmö’s urban planning, with Västra Hamnen as a specific case study. Previous research shows that social sustainability has become an increasingly important part of municipal visions and planning documents, but also that the concept is difficult to handle in practice. This is partly because social sustainability is difficult to define and concrete, but also because social values are often difficult to measure and follow up. Work with social sustainability is also influenced by broader societal changes, such as globalisation, the growing influence of private actors and a more neoliberal form of political governance, all of which can affect which goals and priorities are given weight in urban development.

To understand how social sustainability is given content and legitimacy in Malmö’s urban planning, the study applies Carol Bacchi’s WPR approach. The empirical material consists of the City of Malmö’s overall policy and planning documents, as well as documents related to Västra Hamnen. Through the document analysis, it has been possible to identify a difference between how social sustainability is formulated at an overall planning level and how the concept is given meaning in the area-specific planning of Västra Hamnen.

The results show that social sustainability at the overall level in Malmö is mainly formulated as a question of justice and distribution, linked to equality, participation and reduced segregation. In the documents concerning Västra Hamnen, however, social sustainability is given a more physical and place-oriented meaning, where the concept is connected to functional mix, meeting places, attractiveness and the area’s role as a sustainable urban brand. This difference can partly be explained by the fact that it is easier to express broad social ambitions in overall visions than to translate them into concrete urban development. It can also be understood in relation to how planning is influenced by economic interests, competition and collaboration between public and private actors. As a result, social goals may take on a different meaning in practice than they have in the overall visions, while also limiting the municipality’s ability to realise its visions. The results therefore show a gap between vision and practice when social sustainability is to be translated into physical planning. For social sustainability to contribute to just planning, overall goals need to be translated into clear measures that can be applied, followed up and evaluated.