Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kvarka är en av de mest spridda och kliniskt betydelsefulla luftvägssjukdomarna hos häst i Sverige. Trots att sjukdomen är anmälningspliktig finns inga nationella krav på åtgärder vid konstaterad smitta, vilket innebär att de behandlande veterinärerna själva behöver bedöma lämpliga smittskyddsåtgärder.
Syftet med denna studie var att undersöka vilka utmaningar veterinärer möter i praktiken vid hantering av kvarka samt hur ansvar, stöd och riktlinjer upplevs. Arbetet bygger på en kombi-nation av kvantitativa och kvalitativa metoder. En digital enkät skickades ut till kliniskt verk-samma veterinärer i Sverige och besvarades av veterinärer både med och utan praktisk erfarenhet av kvarka. Resultaten låg sedan till grund för semistrukturerade intervjuer med veterinärer med erfarenhet av kvarkahantering, och all data analyserades sedan med reflektiv tematisk analys.
Resultaten visar att hanteringen av kvarka präglas av en balans mellan teoretisk trygghet och praktisk osäkerhet. Nya veterinärer söker i första hand stöd hos Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och efterfrågar tydliga riktlinjer, medan mer erfarna kollegor i högre grad förlitar sig på kollegial kunskap och anpassning till individuella förutsättningar. Skillnader mellan myndigheters rekommendationer och organisationers regler bidrar till förvirring och försvårar kommunikationen med djurägare. Isolering av anläggningar identifierades som den mest problematiska åtgärden, där bristande resurser, ekonomiska konsekvenser och sociala spänningar ofta försvårar efterlevnaden av åtgärderna.
Veterinärerna beskriver en dubbelhet i sitt ansvar: de vill ge tydliga råd men saknar juridiskt mandat att kräva efterlevnad. Erfarenhet och god kommunikation framstår som avgörande för att hantera dessa utmaningar. För att stärka veterinärernas förutsättningar krävs samordnade natio-nella riktlinjer samt satsningar på mentorskap och utbildning i kommunikation och konflikt-hantering. En ökad kunskap om smittskydd inom hela hästnäringen skulle samtidigt kunna stärka förståelsen för veterinärens rekommendationer och underlätta det gemensamma smittskydds-arbetet.

Strangles is one of the most widespread and clinically important respiratory diseases in horses in Sweden. Although the disease is notifiable, there are no national requirements for control measures once infection is confirmed, leaving the veterinarians with the responsible for deciding on appropriate biosecurity actions.
The aim of this study was to explore the challenges veterinarians encounter in practice when managing strangles, as well as how responsibility, support and guidelines are perceived. The study employed a mixed-methods design, combining quantitative and qualitative approaches. A digital survey was distributed to clinically active veterinarians in Sweden and completed by veterinarians both with and without practical experience of strangles. The survey results subsequently informed semi-structured interviews with veterinarians experienced in strangles management, and all data were analysed using reflexive thematic analysis.
The results show that managing strangles involves balancing theoretical confidence with practical uncertainty. Less experienced veterinarians mainly rely on guidance from the Swedish National Veterinary Agency (SVA), while more experienced colleagues depend on peer support and professional judgement in each case. Movement restrictions was identified as the most challenging measure due to limited resources, economic factors and social tensions. Differences between institutional and organisational recommendations further complicate communication with horse owners.
Veterinarians describe a dual responsibility: they wish to provide clear advice but lack the legal authority to enforce compliance. Coordinated national guidelines, mentoring and education in communication and conflict management are needed, along with greater biosecurity awareness across the equine sector to strengthen collective disease control efforts.