Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

The rider’s seat and position play a crucial role in influencing the horse and its movement, especially in jumping, where the rider must remain balanced and adapted throughout the jump. An important aspect of this is the release, which refers to how the rider adjusts their upper body and arm position to follow the horse’s motion without disturbing its balance. Previous research has shown that different types of release can affect both rider and horse balance in diverse ways, but objective measurements quantifying these effects on the rider are lacking. It remains unclear how hand position and the execution of the release impact the rider’s stability, balance and adaptability during the jump. The aim of this study was to investigate how different types of release and hand positioning affect the rider’s balance and adaptability during jumping, using two research questions: How does the position of the hands affect the rider’s balance and stability over the jump? What differences in adaptability can be observed between different types of release? Six riders performed jumps on a mechanical horse under three different conditions: automatic release, short release, and with hands on hips. Using the mechanical horse and a smart shirt equipped with IMU sensors, data on arm movements, trunk inclination, and the body’s centre of mass was collected. In addition, each jump was evaluated by an experienced riding instructor. The results showed that the type of release has a great impact on the rider’s movement pattern. Automatic release generally resulted in softer rein contact and more dynamic suppleness but could also lead to excessive upper body movement if the seat was not stable from the beginning. Short release often caused higher rein forces and greater variation in arm movements, which could hinder adaptability but also improve direction and control in certain cases. Hands on hips was proved particularly effective for some riders, as the influence of the arms was eliminated and the rider instead stabilized using the trunk and pelvis, which in some cases resulted in a more centered and harmonious seat. The study shows that a well-coordinated release is crucial for an adapted and balanced jumping motion. The measurement methods enabled objective analysis of seat dynamics. The use of a mechanical horse provided controlled and standardized conditions. Future research should include real horses and additional sensors to improve transferability to real-life riding. The results are relevant for both performance development and animal welfare in equestrian sports, as more adaptable riders reduce the strain on the horse. The conclusion of this study is that the type of release and hand positioning clearly influence the rider’s balance and adaptability over the jump. Automatic release was proved most effective in promoting stability, even rein contact, and dynamic suppleness, while short release and hands on hips produced greater variations depending on the rider’s technique and body control. The results emphasize the importance of a release that allows adaptability without compromising stability, which is crucial for both the rider’s performance and the horse’s freedom of movement.

Ryttarens sits och position har en avgörande betydelse för inverkan på hästen och dess rörelser, särskilt inom hoppning där ryttaren behöver vara följsam och i balans genom hela språnget. En viktig aspekt av detta är eftergiften, som innebär hur ryttaren anpassar sin överkropp och armföring för att följa hästens rörelse utan att störa dess balans. Tidigare forskning har visat att olika typer av eftergift kan påverka både ryttarens och hästens balans, men det saknas objektiva mätningar som kvantifierar dessa effekter specifikt hos ryttaren. Framför allt är det oklart hur handens placering och eftergiftens utförande påverkar ryttarens stabilitet och följsamhet genom språnget. Syftet med denna studie var att undersöka hur olika typer av eftergift och handens placering påverkar ryttarens balans och följsamhet vid hoppning med hjälp av två frågeställningar; Hur påverkar handens placering ryttarens balans och stabilitet över språnget? Vilka skillnader finns i följsamheten mellan olika typer av eftergift? Sex ryttare genomförde språng på en mekanisk häst under tre olika förhållanden: automatisk eftergift, kort eftergift och med handen placerad på höften. Med hjälp av den mekaniska hästen och en smart-tröja utrustad med IMU-sensorer registrerades data från armarnas rörelser, bålens lutning samt kroppens medelpunkt. Dessutom utvärderades varje språng av en erfaren ridlärare. Resultaten visade att eftergiftstypen har betydande påverkan på ryttarens rörelsemönster. Automatisk eftergift gav generellt en mjukare tygelkontakt och mer dynamisk följsamhet, men kunde också leda till överdriven rörelse i överkroppen om grundsitsen inte var stabil. Kort eftergift skapade i de flesta fall högre tygelkrafter och större variation i armrörelser, vilket kunde försvåra följsamheten, men samtidigt förbättra riktningen och kontrollen i vissa fall. Handen placerad på höften visade sig särskilt effektiv för vissa ryttare, då armarnas inverkan eliminerades och ryttaren i stället stabiliserade sig med bål och bäcken, vilket hos en del resulterade i en mer centrerad och harmonisk sits. Studien visar att en välkoordinerad eftergift är avgörande för en följsam och balanserad rörelse genom språnget. Mätmetoderna möjliggjorde objektiv analys av sitsens dynamik och användningen av en mekanisk häst gav kontrollerade och standardiserade förutsättningar. Framtida forskning bör inkludera bland annat verkliga hästar och fler sensorer för att förbättra överförbarheten till verklig ridning. Resultaten har betydelse för både prestationsutveckling och djurvälfärd inom ridsporten, då mer följsamma ryttare minskar belastningen på hästen. Denna studies slutsats är att typen av eftergift och handens placering har en tydlig inverkan på ryttarens balans och följsamhet över språnget. Automatisk eftergift visade sig mest effektiv för att främja stabilitet, jämn tygelkontakt och dynamisk följsamhet, medan kort eftergift och hand på höft gav upphov till större variationer, beroende på ryttarens teknik och kroppskontroll. Resultaten understryker vikten av en eftergift som möjliggör följsamhet utan att kompromissa med stabiliteten och balansen, vilket är avgörande både för ryttarens prestation och hästens rörelsefrihet.