Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Till följd av de snabbt växande art- och miljöfrågorna under slutet av 1900-talet började olika sorters certifieringssystem att växa fram. Startskottet för skogsbrukscertifiering gick vid FN:s toppmöte ”Earth summit” i Rio De Janeiro år 1992. Här beslutades att virket på den internationella marknaden måste komma från hållbart brukad skog. Detta skall senare komma att påverka Sveriges enskilda privata skogsägare i form av två certifieringssystem, FSC (Forest Stewardship Council) och PEFC (Programme of the Endorsement of Forest Certification schemes). Skogsägare kan välja att certifiera sig inom båda eller något av dessa certifieringssystem. I utbyte erhåller skogsägaren en certifieringspremie i form av ett ökat kubikmeterpris på det sålda virket. Att certifiera sitt skogsbruk innebär inte bara en premie, utan markägaren åtar sig också att följa flertalet certifieringsåtaganden enligt FSC- och PEFC-standarderna.

Att det är lönsamt för en markägare att certifiera sig är inte självklart ur ett nuvärdesperspektiv. Därför undersöker arbetet nyttan av den dubbelcertifierade markägarens ekonomiska mervärde (certifieringspremien) jämfört med ocertifierat traditionellt skogsbruk. Arbetet behandlar geografiskt Värmlands län med ersättningsmodeller från tre företag med olika företagsformer (staten, skogsägareföreningen och aktiebolaget). Som komplement hölls tre djupintervjuer för ett mer nyanserat resultat med djupare förståelse för marknaden, synen och hanteringen av certifieringssystemen.

Resultatet visar att för samtliga företagsformer, oberoende av beståndets ålder, genererar ocertifierat skogsbruk högst ekonomiskt nuvärde. Genomgående skapar skogsägarföreningens ersättningsmodell högst nuvärde. Gemensamt för alla tre företag var att det äldsta beståndet genererade högst nuvärde. En ökning av certifieringspremien var således befogad för samtliga företag. Först då erhöll den privata enskilda skogsägaren samma avkastningsvärde vid dubbelcertifierat skogsbruk som vid traditionellt ocertifierat referensskogsbruk.

I praktiken finns dock även icke monetära värden som värderas olika högt av olika markägare. Exempelvis är certifieringen ett kvitto på att markägaren är dedikerad till att bedriva ett hållbart skogsbruk. Vidare innehar flertalet fastigheter naturliga avsättningar vilket i praktiken inte skulle förändra skogsägarens brukande av skogen om denne certifierar sig. I dessa fall kommer certifieringspremien inneha ett högre ekonomiskt värde. Resultatet av arbetet kan därför ses som en vägvisare för dubbelcertifieringens ekonomiska betydelse för enskilda privata markägare. Ett förbehåll är dock att endast några certifieringsåtaganden värderats i detta arbete.

Den huvudsakliga slutsatsen är att dubbelcertifierat skogsbruk ekonomiskt sett är mindre lönsamt än ocertifierat traditionellt skogsbruk för en privat enskild skogsägare. Frågan är sedan hur de ickemonetära nyttorna, samt hur fler certifieringsåtaganden, påverkar värdet av certifieringen. Vidare studier är således befogade för att nyansera bilden av dubbelcertifieringens totala påverkan på markägare.

As a result of the rapidly growing environmental concerns at the end of the 20th century, various types of certification schemes began to emerge. The starting point for forestry certification was the UN's “Earth Summit” in Rio de Janeiro in 1992. At the summit, it was decided that timber traded on the global market should come from sustainably managed forests. This decision would later affect Sweden’s individual private forest owners through the introduction of two certification schemes: FSC (Forest Stewardship Council) and PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification schemes).

Forest owners can choose to certify their forests under either of the schemes. In return, they receive a “certification premium,” an increase in the price of timber sold. However, certification not only brings financial benefits; it also requires compliance with FSC and PEFC standards.

Whether certification is economically profitable for a forest owner is not self-evident from a present value perspective. Therefore, this study examines the economic added value (the certification premium) for double-certified landowners compared to those practicing traditional, uncertified forestry. The geographical focus of the study is Värmland County, and the compensation models of three different types of companies (a state-owned company, a forest owners’ association, and a limited company) are analysed. To complement the analysis, three in-depth interviews were conducted to provide a more nuanced understanding of the market, perceptions, and management of certification systems.

The results show that for all company types, and regardless of the age of the stand, uncertified forestry generates the highest present value. Across the board, the forest owners' association’s compensation model produced the highest present value. A common finding among all three companies was that the oldest tree stands yielded the highest present value. An increase in the certification premium is thus justified for all companies. Only with such an increase would private individual forest owners receive the same yield from double-certified forestry as from traditionally uncertified forestry.

In practice, however, there are non-monetary values that are weighted differently by individual landowners. For example, certification can serve as recognition of a landowner’s commitment to sustainable forestry. Furthermore, many properties include natural set-asides, which would not be affected by certification, meaning that certification would not alter the owner’s forest use. In these cases, the certification premium may carry greater economic significance.

The results of this study can therefore serve as a guide to the economic relevance of double certification for private individual landowners, with the caveat that only a limited number of certification requirements were evaluated.

The main conclusion is that double-certified forestry is economically less profitable than uncertified traditional forestry for private individual forest owners. However, questions remain regarding the value of non-monetary benefits and how additional certification requirements might impact the overall value of certification. Further research is needed to provide a more comprehensive understanding of the total impact of double certification on landowners.