Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Uppsatsen utgår från det historiska faktum att ridundervisning länge har formats av en militär struktur, men lyfter fram ett pågående skifte mot en mer pedagogiskt och etiskt medveten praktik. Denna förändring drivs av ökade krav på hästvälfärd och därmed på ryttarutbildningens innehåll och utformning. Trots att lärande är ett centralt begrepp inom psykologi och pedagogik, har utvecklingen av pedagogiska metoder inom ridundervisning inte hållit samma takt, vilket skapat ett behov av mer forskning om hur ridlärare strukturerar sina lektioner och anpassar dem efter elevens nivå. För att kunna utbilda skickliga ryttare som i sin tur kan bidra till god hästvälfärd, krävs skickliga ridlärare. Syftet med studien var därför att undersöka hur ridlärare vid ridskolor strukturerar sina lektioner samt hur de pedagogiskt anpassar undervisningen utifrån olika elevgrupper och nivåer.
Studien bygger på en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer och observationer av sex ridlärare från fyra olika ridskolor i Västmanland genomfördes. En lektion per ridlärare observerades. Analysen gjordes med hjälp av fenomenografisk metod, där fokus låg på att identifiera variationer i uppfattningar kring det undersökta fenomenet. Analysprocessen bestod av att identifiera meningsfulla fenomen, kategorisera dessa och slutligen skapa ett utfallsrum som visar relationer mellan kategorierna.
Resultaten visar att ridundervisning formas av ett dynamiskt samspel mellan struktur, flexibilitet och dialog. Struktur visade sig vara en grundläggande del av undervisningen, där lektionsplanering ofta bygger på en övergripande terminsplanering och en tydlig progression inom lektionen från framridning till huvudövning och avslut. Denna struktur möjliggör trygghet och förutsägbarhet, vilket främjar inlärning hos elever. Anpassning sker inom denna ram genom justering av övningars svårighetsgrad och innehåll utifrån elevgruppens nivå.
Flexibilitet framkom som en nödvändighet i det dagliga undervisningsarbetet. Ridlärarna anpassade sin undervisning efter en rad faktorer som elevers erfarenhet, dagsform, ålder samt hästarnas tillstånd och gruppdynamik. Ridlärarna varierade också sina instruktioner för att tillgodose olika lärstilar, exempelvis genom visuella, auditiva eller kinestetiska metoder. Hästtilldelning lyftes särskilt fram som ett pedagogiskt och etiskt verktyg, där matchning mellan häst och ryttare användes i huvudsak för inlärningens skull men kan ibland komma att behövas justeras för att skydda hästarna från negativt inställda ryttare.
Dialog identifierades som ett centralt pedagogiskt verktyg, både för att skapa relationer och för att främja lärande. Genom samtal före, under och efter lektionen kunde ridlärarna anpassa innehållet efter elevernas behov och dagsform. Reflekterande frågor användes för att öka elevernas medvetenhet och ansvarstagande. Även humor användes som ett medel för att skapa en trygg och öppen lärandemiljö.
Studien lyfter även fram flera utmaningar för ridlärare. Den mest påtagliga var att balansera struktur med behovet av spontan anpassning. Andra utmaningar inkluderade att bibehålla motivation hos erfarna elever, hantera olika elevers behov samt skapa en rättvis och inkluderande miljö.
Resultatet visar att ridlärares utbildning ger en teoretisk grund, men de viktigaste pedagogiska färdigheterna såsom situationsbedömning och individanpassning, utvecklas främst genom yrkeserfarenhet. Mer erfarna ridlärare visade större förmåga att kombinera struktur med flexibilitet.
Studiens slutsatser är att ridlärares undervisning formas av ett komplext samspel mellan struktur, flexibilitet och dialog. Struktur skapar en tydlig ram, flexibilitet möjliggör individanpassning och dialog främjar relationellt lärande. Ridlärares förmåga att balansera dessa aspekter utvecklas med praktisk erfarenhet med en grund i god utbildning. Hästvälfärd framstår som en integrerad del av undervisningen. Studien belyser även de utmaningar ridlärare möter med att balansera en planerad struktur med kravet på flexibilitet i undervisningen i heterogena elevgrupper. Detta visar på yrkets komplexitet samt behovet av att synliggöra och vidareutveckla det pedagogiska arbetet inom ridskolan.

This undergraduate thesis aims to explore how riding instructors at riding schools structure their lessons and adapt their teaching according to the students’ level and needs. The background to the study lies in the limited research in this field, despite the instructor’s key role in rider development and horse welfare. The study is based on a qualitative approach, using semi-structured interviews and observations with six instructors from four riding schools in Västmanland. The collected material was analyzed using phenomenographic methodology.
The results show that riding instruction is shaped by a dynamic interplay of structure, flexibility, and dialogue. Structured lesson plans are typically based on a term plan with a clear progression from warm-up to main exercises and conclusion to provide predictability and support learning. Within this framework, instructors adjust exercise difficulty and content based on the group’s experience and needs.
Flexibility proved essential for adapting to day-to-day variations in students’ and horses’ conditions. Instructors adapted lessons according to students’ age, ability, and group dynamics, as well as the horses' current state. Instructional methods were varied to accommodate different learning styles. Horse allocation was highlighted as both a pedagogical and ethical tool, aiming to support learning while also protecting horses when necessary.
Dialogue emerged as a central pedagogical strategy for relationship-building and promoting learning. Through ongoing communication before, during, and after lessons, instructors could read the group’s needs and adjust accordingly. Reflective questions were used to promote student responsibility and awareness, and humor helped create a safe and inclusive learning environment.
Challenges identified included balancing the planned lesson structure with the need for spontaneous adjustments, maintaining student motivation over time, managing different ability levels within one group, and ensuring fairness.
The findings show that riding instructors' formal education provides a theoretical base, but key teaching skills such as situational judgement and individualized adaptation, develop mainly through professional experience. More experienced instructors demonstrated a stronger ability to integrate structure and flexibility.
The study concludes that the riding instructor’s teaching is shaped by a complex interplay of structure, flexibility, and dialogue. Structure provides a clear framework, flexibility enables individual adaptation, and dialogue promotes relational learning. Riding instructors’ ability to balance these aspects develops through practical experience grounded in quality education. Horse welfare emerges as an integral part of the teaching. The study also highlights the challenges riding instructors face in balancing a planned structure with the demand for flexibility when teaching heterogeneous student groups. This reflects the complexity of the profession and underscores the need to make the pedagogical work within riding schools more visible and further developed.