Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Bedömningen av hundars omplaceringsbarhet är en komplex process som förutsätter både standardiserade metoder och flexibilitet för att möjliggöra anpassning till varje individ. Centrala aspekter i denna bedömning utgörs av hundens beteendemässiga karaktäristik, fysiska hälsa och tidigare erfarenheter. Hundar som uppvisar trauma, rädsla eller låg aktivitetsnivå utgör särskilda utmaningar med avseende på tillförlitlig bedömning. Föreliggande studie syftar till att fördjupa förståelsen för, och undersöka hur dessa bedömningar genomförs i praktiken inom Hunstallet, en ideell svensk organisation för omplacering av hundar. Genom en enkätundersökning riktad till personal vid fyra verksamhetsorter framkom att bedömningsprocessen sker kontinuerligt samt att det föreligger variationer i arbetsmetoder, särskilt gällande dokumentation och användning av bedömningsverktyg (N=14). Studiens resultat indikerar att hundens beteende, hälsa och individuella bakgrund behöver förstås i ett helhetsbaserat ramverk, där anpassning till varje individs behov är avgörande för att fatta välgrundade, etiskt försvarbara beslut. En mer enhetlig struktur och kontinuerlig kompetensutveckling skulle potentiellt kunna bidra till ökad kvalitet, ökad konsekvens i bedömningar samt främja den långsiktiga välfärden för omplacerade hundar.

The assessment of canine adoptability is a complex process that requires both standardized methods and flexibility to allow for individual adaptation. Key aspects of this evaluation include the dog’s behavioural characteristics, physical health, and prior experiences. Dogs exhibiting trauma, fearfulness, or low activity levels pose particular challenges in terms of reliable assessment. The present study aims to deepen the understanding of, and to examine how such assessments are conducted in practice within Hundstallet, a non-profit Swedish organization dedicated to the rehoming of dogs. A survey distributed to staff at four operational sites revealed that assessments are carried out continuously and that there are variations in procedures, particularly concerning documentation practises and the use of assessment tools (N=14). The findings suggest that a dog’s behaviour, health, and individual background must be interpreted within a holistic framework, where adaptation to each dog’s specific needs is more essential for making well-founded, ethically sound decisions. A more unified structure and ongoing professional development could potentially enhance the quality and consistency of assessments and promote the long-term welfare of rehomed dogs.