Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Partial bark removal is a veteranization method where bark is removed from the lower part of the tree trunk, leaving a narrow strip intact to allow nutrient transport. The purpose of this treatment is to activate the tree's defense mechanism, resin production, while reducing its vitality without killing it. Historically, Scots pines were de-barked for various purposes, such as tar burning or producing rot-resistant wood. Today, partial bark removal is primarily used for nature conservation and can be carried out using harvesters, chainsaws, or by hand with an axe or special bark-removal tool. As a conservation measure, it aims to stimulate the development of tree characteristics that are important for certain insects, fungi, and lichens. The treatment also increases the tree's durability and the likelihood of it becoming standing deadwood (kelo), a rare but valuable nature asset.
In this study, 852 Scots pines were subjected to partial bark removal across five locations in southeastern central Norrland in Sweden, placed on forested rock and mire sites. The purpose was to restore natural structures and increase ecological values without interfering with conventional forestry. We investigated how partial bark removal impacted tree mortality, radial growth, and crown thinning, with a focus on tree diameter, site type, and bark removal intensity. The aim of partial bark removal in conservation work is to promote the development of slow-growing trees with resin-impregnated wood, without causing rapid mortality. Our study seeks to provide recommendations for how partial bark removal should be conducted to improve its success as a conservation measure.
We revisited the study sites in autumn 2024, five years after the bark removal, to evaluate how the trees had been affected by the treatment. Pines on rocky and mire sites generally grow slower than those on productive forest land, and our data shows a growth gradient, with some trees showing higher growth and others lower. The results indicate that for trees with good growth, neither mortality nor radial growth is affected by bark removal intensity, site type, or diameter. However, slow-growing trees have a higher risk of mortality with more intense bark removal, especially if they are located on mire land. For the trees that survived the treatment, the annual growth rings remained unchanged before and after bark removal. However, treated trees exhibited greater crown thinning compared to untreated trees, indicating reduced vitality. Our conclusion is that trees with very low radial growth should not undergo partial bark removal, as they have a high risk of not surviving the treatment. Trees with better growth can benefit from higher-intensity bark removal.

Katning är en veteraniseringsmetod där bark tas bort från nedre delen av stammen, med undantag för en smal barkremsa som lämnas för att möjliggöra fortsatt näringstransport. Målet är att aktivera tallens försvarsmekanism, kådproduktionen, samtidigt som skadorna minskar trädets vitalitet utan att döda det. Historiskt har tallar katats av olika anledningar, till exempel för tjärbränning eller för att framställa rötbeständigt virke. Idag är katning främst en naturvårande åtgärd och kan utföras på olika sätt, exempelvis med skördaraggregat, motorsåg eller för hand med yxa eller barkspade. Katning som naturvårdsåtgärd syftar till att få eftertraktade egenskaper som är viktiga för vissa insekter, svampar och lavar. Trädet blir även mer beständigt och chansen att det blir stående död ved, så kallad keloved, ökar.
I en studie katades 852 tallar på 5 lokaler i östra delarna av mellersta Norrland i Sverige på de skogliga impedimenten häll- och myrmark. Syftet med katning för naturvårdsändamål på impediment är att återskapa naturliga strukturer för att höja naturvärden utan att inkräkta på konventionellt skogsbruk. I denna studie har vi undersökt hur katning påverkat trädens mortalitet, tillväxt och kronutglesning, med fokus på faktorerna: diameter, ståndort och katningens intensitet. Målet med katning som naturvårdsåtgärd är att främja utvecklingen av senvuxna träd med kådimpregnerad ved, utan att träden snabbt dör. Målet med vår studie är att utveckla rekommendationer för naturvårdsarbete som kan vägleda hur katning bör utföras för att förbättra effekten av naturvårdsåtgärden.
Vi återbesökte lokalerna under hösten 2024, fem år efter att katningen utfördes, för att utvärdera hur träden hade påverkats av katningen. Tallar på impediment har generellt en lägre tillväxt än tallar på produktiv skogsmark och i vårt data finns det en gradient, där vissa träd har en högre tillväxt, medan andra har en lägre tillväxt. Våra resultat visar att varken mortaliteten eller tillväxten hos träd med högre tillväxt påverkas av andelen borttagen bark, ståndort eller diameter. Däremot har träd med låg tillväxt större risk att dö ju mer intensivt de katas, särskilt om de står på myrmark. Hos de träd som överlevde behandlingen är årsringsbredden oförändrad före och efter katning. Däremot tenderade katade träd att ha högre grad av kronutglesning jämfört med obehandlade träd, vilket indikerar minskad vitalitet. Vår slutats är att träd med mycket låg tillväxt inte bör katas, eftersom de har en hög risk att inte överleva behandlingen. Träd med högre tillväxt kan däremot med fördel katas med hög intensitet