Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Renar i Sverige hålls semi-domesticerade och lever under hårt tryck från predatorer och miljöför-ändringar. Under senare år har dessa utmaningar lett till att utfodring i hägn blivit allt vanligare under vintern, vilket utgör en risk för ökad spridning av parasiter. Med ökat parasittryck samt årlig massanvändning av anthelmintikum ökar risken för uppkomsten av resistenta parasiter. Renens migratoriska natur möjliggör sedan för spridning av de resistenta parasiterna till nya betesområden, där de potentiellt kan infektera våra domesticerade idisslare. Genom att öka vår kunskap om renens parasiter, deras förekomst och smittvägar, blir rennäringen mer rustad att förebygga dessa förändringar och upprätthålla renens goda hälsotillstånd.
Vid undersökning av parasiter i träckprover från 72 renar från Norrbottens län, Sverige, var låggradig, subklinisk infektion vanlig och ägg från släktet Strongylida var det vanligaste fyndet, men även ägg av släktena Capillaria och Trichuris kunde påvisas. Inget statistiskt samband mellan ålder eller årstid vid tidpunkten för provtagning och äggutsöndring kunde fastställas, men äggutsöndringen var genomsnittligt högre hos kalvar samt under sommaren.
Vid sekvensering av nio isolerade nematoder efter larvodling var Mazamastrongylus dagestanica den vanligaste arten, en nematod som även förekommer hos svenska älgar. Ostertagia lepto-spicularis kunde påvisas hos en av individerna och är av intresse då den kan infektera nötkreatur och får, och utgör därmed en risk för spridning av parasiter från vilda till domesticerade idisslare. Renens hjärnhinnemask, Elaphostrongylus rangiferi, påvisades hos en kliniskt frisk sarv, och stärker informationen att E. rangiferi kan förekomma asymptomatiskt och är vanlig hos renar i Fenno-skandia.
Makroskopiska förändringar var ett vanligt fynd vid postmortemundersökning och hade i vissa fall fynd i enlighet med de beskrivna vid infektion med Setaria tundra, renens bukhinnemask, vilket kan ha betydelse för renens generella hälsostatus och motståndskraft.

Reindeer management is an ancient form of pastoralism in Sweden where reindeer are held semi-domesticated by the indigenous Sami people. Living under wild conditions, reindeers face significant challenges from predators and environmental changes. In recent years, these challenges have led to an increasing practice of supplementary feeding in corrals during winter, posing a risk of increased parasite load. With increased parasitic pressure and annual use of anthelmintics, the risk of developing resistant parasites grows. The migratory nature of reindeer further enables the spread of resistant parasites to new grazing areas, potentially infecting our domesticated ruminants. By advancing our understanding of reindeer parasites, their prevalence and transmission, the reindeer husbandry becomes better equipped to prevent these changes and maintain the reindeer's overall good health.
When examining parasites in fecal samples from 72 reindeer in Norrbotten County, Sweden, low-grade, subclinical infections were common. Eggs from the Strongylida genus were the most prevalent finding, with occasional findings of eggs from the Capillaria and Trichuris genera. No statistically significant correlation was established between reindeer age or the season at the time of sampling and fecal egg count. However, the average fecal egg count was higher in calves compared to adults and during the summer as opposed to during fall.
Sequencing nine isolated nematodes following larval cultivation revealed Mazamastrongylus dagestanica as the most common species, also found in Swedish moose. Ostertagia leptospicularis was found in one individual, raising concerns as it can infect cattle and sheep as well, posing a risk of parasite transmission from wild to domestic ruminants. The brainworm Elaphostrongylus rangiferi was identified in a clinically healthy yearling, reinforcing that E. rangiferi can occur asymptomatically and is prevalent in reindeer in Fennoscandia.
Macroscopic changes of the liver were a common finding in postmortem examinations, with some changes similar with those described in setariosis (Setaria tundra), potentially impacting the overall health and resilience of reindeer.