Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Under den verksamhetsförlagda praktiken på veterinärkliniker uppmärksammades författarna på att
man som personal i praktiken ofta kommer i kontakt med vilda skadade eller sjuka djur, trots att
detta inte är något som ingår i djurhälsopersonalens utbildning. Att vårda och behandla svenskt
småvilt i en klinisk miljö är inte helt enkelt och begränsningar såsom kompetens, kostnader och
lagstiftning verkar förekomma. Studiens syfte var att samla kunskap kring processen att vårda
svenskt småvilt för djurhälsopersonal samt utvärdera vilka möjligheter det finns för
djurhälsopersonal att vårda svenskt småvilt inom den svenska lagstiftningen.
Då vetenskaplig litteratur från Sverige kring detta ämne var begränsad togs beslutet att göra en
webbaserad enkätstudie utförd i verktyget Netigate. Enkäten riktades till anställda inom
djursjukvård och skickades ut till totalt 105 kliniker och djursjukhus runt om i Sverige där den sedan
distribuerades vidare till alla anställda. Totalt erhölls 102 slutförda enkätsvar som inkluderades i
studien. Enkäten undersökte veterinärklinikernas möjligheter och vilja att hantera och vårda svenskt
småvilt och även hur de hanterar djuren som kommer in och i vilken omfattning de vårdas. Av
respondenterna hade 80 % någon gång haft kontakt med småvilt. Trots att ingen myndighet
rekommenderar att upphittat skadat småvilt ska tas till en veterinärklinik svarade 75 % att det är
allmänheten som kommer till kliniken med de skadade djuren.
Lagstiftningen kring vilda djur i Sverige är inte helt enkel att förstå och det verkar vara skillnader
i hur man tolkar dessa lagar på kliniker runt om i landet. Nästan hälften av respondenterna (45 %)
svarade att de är osäkra kring vad som gäller för vård av vilda djur enligt svensk lag.
I slutet på enkäten fanns det möjlighet för respondenterna att skriva ner egna tankar och
funderingar kring ämnet där det framkom en önskan om mer utbildning om de vilda djuren.
Kompetens ansågs vara den största begränsningen till varför arbetsplatsen inte tog emot vilda djur
(59 %).
Enligt Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd får vem som helst ta hand om ett vilt djur
under 48 timmar. Efter det måste de antingen släppas ut i det fria eller tas om hand av en
viltrehabiliterare. En veterinärklinik får alltså ta in ett skadat eller sjukt vilt djur för behandling under
en kort tid men för att göra detta krävs kompetens och kontakt med viltrehabiliterare som sedan kan
ta över vården av djuret. Samarbetet mellan veterinärkliniker och viltrehabiliterare är viktigt för en
lyckad viltrehabilitering.
Nyckelord: djursjukskötare, djursjukvård, lagstiftning, rehabilitering, småvilt, vilda djur,
viltrehabiliterare

During the work experience for the veterinary nursing programme, the authors of this essay noticed
that animal health staff in practice often came into contact with injured or sick wild animals.
However, treating wild animals is not included in animal health staff’s education. Treating and
caring for Swedish small game in a clinical veterinary setting appears complicated and limits such
as lack of competence, costs and legislation seem to occur. The purpose of this study was to gather
information for animal health staff in Sweden about the process of receiving and caring for Swedish
small game. The study also sought to evaluate what possibilities there are to care for these animals,
according to Swedish legislation.
As scientific literature about this subject was limited in relation to Swedish conditions, a decision
was made to design a web-based survey study using the tool Netigate. The survey’s target audience
was staff in animal health care and it was sent to a total of 105 clinics and animal hospitals in
Sweden. There the survey was distributed to all employees. A total of 102 completed survey
responses were included in the study. The survey investigated veterinary clinics’ possibilities and
will to handle and care for Swedish small game and how the clinics handled and cared for the animals
that got admitted. Of the respondents, 80% had at some point been in contact with small game. Even
though no state authority recommended that injured small game be brought to a veterinary clinic,
75% of the respondents answered that citizens of the public came in with injured small game.
Wildlife legislation in Sweden is difficult to comprehend and how veterinary clinics interpret these
laws seem to differ. Almost half of the respondents (45%) answered that they were uncertain about
what rules and regulations apply, according to Swedish legislation, when caring for small game. At
the end of the survey,there was an opportunity for the respondents to write down their own thoughts.
Some of the respondents wished for more education about small game. Lack of competence was
considered the largest limitation (59%) as to why the veterinary clinic did not accept small game.
According to the Swedish environmental protection agency regulations and general advice
anyone is allowed to take care of a wild animal for 48 hours. After 48 hours, the animal must be
released back into nature or be brought to the care of a wildlife rehabilitator. A veterinary clinic can
therefore admit an injured or sick wild animal for treatment for a short period of time. However, this
requires competence and contact with a wildlife rehabilitator, who may care for the animal after the
48-hour limit. The collaboration between veterinary clinics and wildlife rehabilitators is important
for successful wildlife rehabilitation.
Keywords: animal health care, legislation, rehabilitation, small game, veterinary nurse, wild
animals, wildlife rehabilitator