Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

The impoverishment of saproxylic beetle communities is a growing concern for management of boreal forest biodiversity. Past research has found active restoration methods, such as creating deadwood and conducting prescribed burnings, to have a short-term positive effect on the species richness and compositional diversity of saproxylic beetle assemblages. However, comparatively little work has been done on the effect of combining these with timber harvests. To efficiently allocate conservation efforts, the relative merits of combining or separating management for these two goals must be understood. Efficiently combining the two could help offset opportunity costs, make restoration efforts self-financing, or reduce goal conflicts between landowners and regulatory agencies. This is conceptualised according to a land-sparing/land-sharing model; wherein land-sparing entails management for biodiversity and timber production on separate lands, and land-sharing combines management for these goals across forest lands. The aim of this study is to examine how the diversity and composition of post-restoration saproxylic beetle assemblages is affected by retention level and choice of restoration method. Twelve stands were examined, each exposed to one of four treatments: prescribed burning with 100% or 50% retention level, and deadwood creation with 100% or 50% retention level. Trunk emergence traps were placed on deadwood in every stand. Treatment, i.e. restoration method and retention level, was found to have a significant effect on both saproxylic beetle abundance (p = 0.003) and species richness (p = 0.03). However, the direct effect of treatment on the underlying population could not always be separated from the effect of sampling intensity and no effect exclusively dependent on restoration method or retention level could be isolated. Treatment was found to have a significant effect on the composition of saproxylic assemblages (p = 0.03), albeit with low explanatory power (R2 = 0.35). Although treatments that included burning and/or partial retention tended to have similar assemblage composition, prescribed burning with 100% retention level maintained higher variation between replicates and more unique species than any other treatment. This study concludes that, although land-sharing strategies might be situationally advantageous, large-scale implementation is unlikely to act as an effective substitute for the complex and highly variable ecological legacies of mimicking natural disturbance regimes and burning untouched stands.

Utarmandet av biodiversitet bland vedlevande skalbaggar är ett växande problem för hållbar förvaltning av boreal skog. Tidigare forskning har kommit fram till att aktiva restaureringsmetoder, som att skapa död ved samt naturvårdsbränning, har kortsiktiga positiva effekter på vedlevande skalbaggars artrikedom och artsammansättning. Jämförelsevis få studier har gjorts på effekten av att kombinera dessa med virkesuttag. För att effektivt kunna designa bevarandeinsatser är det viktigt att förstå konsekvenserna av att kombinera respektive separera förvaltning för dessa två skogsbruksmål. Att kombinera naturvård med virkesuttag kan bidra till att minimera alternativkostnader i naturvårdsförvaltning, göra restaureringsinsatser självfinansierande, eller minska målkonflikter i skogsbruket mellan markägare och myndigheter. Detta konceptualiseras enligt en ’land-sparing/land-sharing’ modell; där ’land-sparing’ förvaltar för biodiversitet och virkesuttag på separata marker medan ’land-sharing’ tillämpar kombinerad förvaltning över hela innehavet. Syftet med denna studie är att undersöka hur mångfalden av vedlevande skalbaggar påverkas av hänsynsnivå samt val av restaureringsmetod. Tolv bestånd studerades, var och en utsatt för en av fyra behandlingar; naturvårdsbränning med 100% respektive 50% hänsyn, samt skapande av död ved med 100% respektive 50% hänsyn. Kläckfällor placerades på död ved i varje bestånd. Behandling, dvs. restaureringsmetod och hänsynsnivå, visade sig ha en signifikant effekt både på vedlevande skalbaggars abundans (p = 0.003) samt artrikedom (p = 0.03). Det gick dock inte alltid att urskilja om detta var en effekt av behandlingen eller stickprovsstorlek. Ingen effekt specifikt mellan restaureringsmetoder eller hänsynsnivå kunde heller identifieras. Val av behandling visade sig ha en signifikant effekt på skalbaggssamhällenas artsammansättning (p = 0.03), dock med låg förklaringsgrad (R2 = 0.35). Även om behandlingar med naturvårdsbränning och/eller låg hänsynsnivå tenderade ha väldigt lika artsammansättningar, hade bestånd behandlade med naturvårdsbränning med 100% hänsynsnivå högre variation mellan upprepningar och fler unika arter än någon annan behandling. Denna studie drar slutsatsen att även om ’land-sharing’ kan vara fördelaktigt i specifika situationer är det osannolikt att storskalig implementering praktiskt kan ersätta efterliknande av naturliga störningsregimer och de komplexa och varierade effekterna av att bränna orörda skogar.