Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Dystokin hos hästen beskrivs ofta i litteraturen som ”a true emergency”. Få andra akutfall, om några, är så akuta i hästpraktiken. För fölet handlar det om liv eller död – de häftiga kontraktionerna hos stoet gör att syrebrist hos fölet uppstår snabbt. För stoet handlar det om risken för förlossningsskador och komplikationer – vilket kan sätta även hennes liv på spel.
Syftet med denna studie var att gå igenom hur den normala dräktigheten fortlöper, komplikationer som kan tillstöta före, under och omedelbart efter förlossning, samt att undersöka hur utgången blivit för ston som förlösts vid något av de tre stora hästsjukhus som finns i mellansverige.
Studien är retrospektiv och beskriver 138 fall av dystoki hos sto, som fått förlossningshjälp vid Evidensia Specialisthästsjukhuset Strömsholm, Mälaren Hästklinik, eller hästkliniken vid SLU Universitetsdjursjukhuset under tidsperioden 2006-2022. Studien har främst undersökt överlevnad för sto och föl, typ av förlossnings-hjälp som använts hemma respektive på klinik, duration av dystoki, orsak till dystoki, och komplikationer för sto respektive föl.
Överlevnaden till hemgång för ston var 77 %, och för föl 12 %. Studien visar på ett signifikant samband mellan duration av dystoki och överlevnad för föl, där de överlevande fölen hade kortare duration av dystoki än de föl som inte överlevde, och störst inverkan på durationen hade tiden som gick innan stoet inkom till djursjukhus. För ston fanns inget sådant samband mellan duration och överlevnad. Föl-relaterade orsaker (i huvudsak felläge) låg bakom 83 % av dystokierna, sto-relaterade orsaker 6 % (anatomiska avvikelser, uterustorsion, värksvaghet), och placenta-relaterade orsaker 11 % (kastning, red bag delivery). Typ av förlossningshjälp som löste dystokin var: assisterad vaginal förlossning 22 %, kontrollerad vaginal förlossning (med stoet under narkos) 33 %, kejsarsnitt 29 %, fetotomi 11 %, övriga 4 %.
Denna studie visar på vikten av ett snabbt och ändamålsenligt agerande både på hemmaplan och på klinik vid en dystoki hos sto, för att öka fölets chans att överleva. Stoets chanser att överleva är relativt goda, även när mer avancerad förlossningshjälp krävs för att lösa dystokin. Studiens retrospektiva natur och storleken på studiepopulationen gör att det är svårt att dra säkra slutsatser, men resultaten ligger i linje med vad som rapporterats i flera tidigare studier internationellt.

The equine dystocia is often described in the literature as “a true emergency”. Few other equine emergency cases, if any, are as urgent. The mare’s violent contractions can rapidly cause detachment of the fetal membranes followed by hypoxia, which makes the event of parturition a true matter of life and death for the foal. The mare herself is also at risk for periparturient trauma complications, which might put her life in danger too.
The aim of this study was to review the course of a normal pregnancy, the complications that might occur before, during, and immediately after parturition, and to investigate the outcome for the mares that were treated for dystocia at any one of the three large equine referral hospitals in mid-Sweden.
The study is a retrospective review of the clinical records of 138 cases of equine dystocia, treated with assisted delivery at Evidensia Equine Specialist Hospital Strömsholm, Mälaren Horse Clinic, or the equine clinic at the University Animal Hospital, the Swedish University of Agricultural Sciences, during the years 2006-2022. The study is focused on survival of mare and foal respectively, the type of assistance used for delivery, duration of dystocia, reason for dystocia, and complications for mare and foal respectively.
Survival to discharge was 77% for the mares, and 12% for the foals. The study shows a significant difference (p<0.05) in duration of dystocia for the surviving foals compared to those that did not survive; and the most influential factor was the time from rupture of chorioallantois to arrival of the mare at the hospital. For the mares, no such correlation between duration of dystocia and survival could be seen. Foal-related problems (mainly malposition of the foal) were the cause of 83% of the dystocias, mare-related causes (anatomical deviations, uterine torsion at term, uterine inertia) 6%, and placenta-related (abortion, red bag delivery) 11%. The type of intervention that led to resolution of the dystocia were: assisted vaginal delivery 22%, controlled vaginal delivery (with the mare under general anaesthesia) 33%, caesarean section 29%, fetotomy 11%, and others 4%.
This study underlines the importance of not wasting any time, and of making wise decisions in the treatment of an equine dystocia, both at home by the referring veterinarian, and by the staff at a referral hospital – in order to maximise the chances of survival of the foal. The chances of survival for the mare are fair, even when more advanced types of assisted delivery are used. The retrospective nature of the study and the size of the study population are limiting factors when drawing conclusions, but the results presented are in line with many of the previously published international studies.