Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur odlingsavståndet mellan olika accessioner av böna, Phaseolus vulgaris påverkar sannolikheten för inkorsningar. Phaseolus vulgaris klassas som en i huvudsak självpollinerande gröda men studier har visat att inkorsningar i P. vulgaris, kan förekomma i upp till 10% av plantorna vid odling av olika accessioner i närheten av varandra. Rekommendationer kring hur långt avståndet mellan bön-accessioner ska vara skiljer sig emellertid markant åt och tidigare studier har rekommenderat att det bör hållas på allt från 0,5 km till att inget avstånd behöver tillämpas överhuvudtaget. Odlare av P. vulgaris, växtförädlare, genbanker och alla som odlar i bevarandesyfte kan dra stor nytta av en mer gedigen kunskap om sannolikheten för inkorsningar i böna och rekommendationer kring säkra odlingsavstånd. Med den kunskapen kan bevarandet av karaktärer och egenskaper i olika accessioner underlättas och i förlängningen bevarandet av genetisk mångfald. Med anledning av denna föreliggande risk för inkorsning mellan bönor utformade Nordiskt Genresurscenter (NordGen) en pilotstudie som innefattade ett odlingsförsök på tre olika platser i Norden: Alnarp, Skåne; Landvik, Norge och Gnesta, Sörmland. I den här uppsatsen redogörs för och diskuteras de groningsförsök och efterföljande analyser som utfördes på de bönor som skördades i odlingsförsöken. Resultatet av denna pilotstudie visade att det inte förekom några inkorsningar mellan de använda bönsorterna av P. vulgaris och att risken för korsbefruktning, enligt denna pilotstudie, var obefintlig vid 0,25 m – 30,5 m odlingsavstånd. Ytterligare studier behövs dock för att utforska odlingsavståndets betydelse vidare och för att kunna fastställa inverkan av andra miljöfaktorer som tros påverka inkorsningsfrekvensen i böna, P. vulgaris.

The aim of this essay is to investigate how cultivation distance between different accessions of common bean (P. vulgaris) affect the probability of cross-pollination. Phaseolus vulgaris is considered to be a mainly self-pollinated crop, but studies have shown that outcrossing can be found in up to 10% of the plants of different accessions cultivated close to each other. Recommendations regarding the distance kept between accessions of common bean differ from 0,5 km to no distance at all. Growers of P. vulgaris as well as plant breeders, genebanks and anyone who grows beans for conservation purposes, can greatly benefit from the knowledge of outcrossing-frequencies in common bean and recommendations regarding safe growing distances. With this knowledge the conservation of typical characteristics in different accessions can be facilitated and with that the conservation of genetic diversity. Because of this prevalent risk of outcrossing between common beans, the Nordic Genetic Resource Center (NordGen) designed a pilot study in three different, Nordic locations: Alnarp, Scania; Landvik, Norway and Gnesta, Sörmland. In this report the germinations and following analysis of the harvested beans from each study site, are explained and discussed. The results of this pilot study showed that no outcrossings occurred between the accessions of P. vulgaris used in the study and that the risk of cross-pollination, according to this pilot study, was nonexistent at 0,25 m – 30,5 m distance. However further studies are needed to investigate the importance of cultivation distance and to determine the effect of other environmental factors that are believed to influence the outcrossing-frequency in common bean, P. vulgaris.