Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

I stort sett exponeras alla betande hästar för endoparasiter någon gång under sin levnad. Strongylus
vulgaris, en av hästens stora blodmaskar, anses vara den hästparasit som är mest patogen och kan
orsaka skador som är direkt fatala. Strongylus vulgaris har en fekal-oral livscykel som tar cirka sex
till sju månader att fullborda. Hästarna smittas på betet av den infektiösa larven, som väl i det
gastrointestinala systemet migrerar via blodkärl till krösroten. Larverna vandrar sedan tillbaka till
tarmlumen där de blir adulta maskar och utsöndrar ägg med hästens träck, för att sedan infektera
nya hästar på betet igen. Larverna kan under sin migration orsaka kärlskador, vilket i sin tur kan ge
upphov till blodproppar med påföljande infarkter i tarmen, vilket kan orsaka kolik och peritonit.
Tarminfarkt orsakad av S. vulgaris har dålig prognos och kräver kirurgisk tarmresektion för en chans
till överlevnad, till skillnad från en idiopatisk peritonit som har mycket bättre prognos och oftast
svarar på medicinsk behandling med antibiotika.
Under år 1960–1970 var S. vulgaris mycket vanligt förekommande hos hästar globalt, uppemot 80–
100 % av hästarna var infekterade. I slutet på 70-talet bekräftades infektion av S. vulgaris hos cirka
40–60 % av hästarna i Sverige. År 1970–1980 introducerades avmaskning med bredspektrum
anthelmintika, vilket användes profylaktiskt med flertalet behandlingar per år, för att försöka
bekämpa S. vulgaris. Den intensiva avmaskningsmetoden gjorde att prevalensen minskade till cirka
5 % under 1990-talet. Dessvärre gjorde avmaskningsmetoden även att det uppstod en ökad resistens
mot avmaskningsmedel hos Cyathostominae spp. De senaste 10–15 åren har det skett en global
ökning av prevalens och resistens mot nutidens avmaskningsmedel hos Cyathostominae spp. Det
har däremot aldrig rapporterats om resistens hos S. vulgaris mot något avmaskningsmedel. År 2016–
2017 genomfördes en ny prevalensstudie i Sverige, som visade på en kraftig ökning av prevalensen,
där 61 % av de svenska hästbesättningarna hade minst en häst som var infekterad med S. vulgaris.
Idag har 40–60 % av hästbesättningarna minst en häst som är infekterad.
För att bekräfta att en häst är infekterad av S. vulgaris krävs specialdiagnostik eftersom ägg från S.
vulgaris inte går att utskilja från Cyathostominae ägg. Hästägare bör inkludera diagnostik för S.
vulgaris vid analys av träckprov, annars utförs endast äggräkning vid analys.
Specifika riskfaktorer för S. vulgaris infektion hos häst har inte klarlagts, vilket skapar utmaningar
avseende hur smittan på bästa sätt ska kunna förebyggas och hanteras. Syftet med den här studien
var således att undersöka och kartlägga potentiella riskfaktorer att få in S. vulgaris i hästbesättningarna. Målet var att kunna bidra till utformning av mer detaljerade rekommendationer gällande
både bekämpning och profylaktiska åtgärder.
Studien genomfördes som en enkätstudie med frågor avsedda att besvaras för stallet i sin helhet och
inte av enskilda hästägare. Fullständiga enkätsvar kom in från 1278 stallägare. Gårdarna var spridda
över hela landet och i alla län. Alla frågor besvarades med fasta svarsalternativ förutom en fråga där
stallägarna själva fick fylla i postnummer.
Mellan gårdsstorlek och förekomst av S. vulgaris sågs ett statistiskt signifikant samband där gårdar
med färre än elva hästar hade lägre förekomst av S. vulgaris jämfört med gårdar med elva eller fler
hästar. Det fanns även en statistisk skillnad mellan förekomst av S. vulgaris och yta/häst i
sommarhagen. Var ytan större än 0,5 hektar/häst sågs lägre förekomst av S. vulgaris jämfört med en
Sammanfattning
yta som var mindre än 0,5 hektar/häst. Det sågs även ett samband mellan gårdsstorlek och hagstorlek. Mindre gårdar med en till fem hästar hade oftast mer än en hektar/häst jämfört med gårdar
med fler än fem hästar. Resultatet från denna studie visade inga statistiskt signifikanta skillnader
avseende förekomst av S. vulgaris och mockningsrutiner, antal hästar/hage, hagtyp, separata vinter- och sommarhagar, fasta hagar, inhysningssystem eller karantänrutiner.
Gällande avmaskningsrutiner var förekomst av S. vulgaris positivt associerat med gårdar där det
inte tillämpades gemensamma rutiner avseende träckprovstagning och diagnostik. På infekterade
gårdar sågs dessutom en mindre efterfrågan av diagnostik för S. vulgaris och färre rutinmässiga
avmaskningar jämfört med gårdar som inte hade påvisat smittan. Gällande nyanlända hästar var
avmaskning innan eller vid ankomst positivt associerat med utebliven förekomst av S. vulgaris.
Sammanfattningsvis visar resultaten av studien att gårdar med färre än elva hästar och större yta än
0,5 hektar/häst i hagen, som tillämpar fasta gemensamma rutiner gällande träckprovstagning och
diagnostik samt avmaskning av nya hästar innan/vid ankomst löper mindre risk att få in S. vulgaris
på gården.

Almost all grazing horses and ponies are exposed to intestinal worms. The most pathogenic of the
equine endoparasites is Strongylus vulgaris, a large strongyle. Strongylus vulgaris can cause fatal
disease when the larvae migrate through the horse´s blood vessels. The parasite has a fecal-oral life
cycle, which takes around six to seven months to complete, and horses are infected on the pasture
where they ingest the infectious third larval stage. The larvae can through vascular migration cause
hypoxia in the intestine, which can lead to painful colic and septic peritonitis and have a fatal
outcome for the horse. The only treatment is resection of the infarcted intestine.
During 1960s to 1980s were 80–100% of the horses around the world infected with S. vulgaris. At
the end of 1970s, 40–60% of the horses in Sweden were infected with S. vulgaris. In the 1970s to
1980s the recommendation was to deworm all horses several times a year to combat the parasite.
This intense deworming program resulted in reduced occurrence of S. vulgaris to low levels, but
also resulted in widespread resistance to anthelmintics in other parasites, especially Cyathostominae.
So far, no anthelmintic resistance has been detected among the large strongyles. The prevalence of
S. vulgaris has increased during the last centuries in Sweden, today 40-60% of the horses are infected
with S. vulgaris.
There is a risk that not all horse owners ask for extended analyses of S. vulgaris, which could lead
to neglect of S. vulgaris infections and untreated horses. The eggs of large strongyles and
cyathostomins cannot be differentiated microscopically from each other without extended analyses.
Associated risk factors with S. vulgaris infection have not yet been defined. Therefore, the aim of
the study was to explore potential risk factors in order to develop more detailed recommendation to
combat and prevent parasitic infection with S. vulgaris.
The study was conducted with an internet questionnaire for the stable owners and not for individual
horse owners. Complete questionnaires were generated by 1278 farms and were spread all over the
country, in all counties. All questions were closed-ended question except for one question regarding
the zip code.
A significant association was found between occurrence of S. vulgaris and horse farms of different
sizes, where farms with fewer than eleven horses had a lower occurrence compared to farms with
eleven or more horses. There was also a statistical difference between occurrence of S. vulgaris and
area/horse in the summer pasture, if the area was larger than 0.5 hectar/horse, a lower occurrence of
S. vulgaris was observed, compared to an area smaller than 0.5 hectar/horse. There was also a
correlation between farm size and pasture size, smaller farms with one to five horses tended to have
more than one hectare/horse compared to farms with more than five horses. In addition, a significant
association was found between occurrence of S. vulgaris and farms with general sampling and
deworming routines, and a lower occurrence of S. vulgaris was also found at farms that dewormed
new horses before arrival to the new stable.
Abstract
In summary, a significant increase was found for the occurrence of S. vulgaris on stables with more
than eleven horses compared to smaller farms, less than 0.5 hectare per horse of grazing, no routine
deworming schedule for the horses and no deworming routine for new horses. There were no
statistically significant differences between occurrence of S. vulgaris and pasture hygiene practices,
permanent pastures, horses per pasture, type of pasture, housing system or quarantine for new
horses.