Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Denna studie har tre syften. Det första är att undersöka hur djurägare och veterinärer ser på lidande,
livskvalité och beslut om avlivning av sällskapsdjur. Med hjälp av intervjuresultat samt med stöd av
olika normativa etiska teorier är målet att sedan diskutera olika svar på frågan ”när är det dags att
avliva?” i situationer då ett djurs lidande och livskvalité vägs mot intressen av att låta djuret leva
eller dö. Det andra syftet är att undersöka om synen på lidande, livskvalité och avlivning skiljer sig
mellan veterinärer och djurägare när det gäller olika sällskapsdjur (hund och katt samt mindre
sällskapsdjur som marsvin och hamster). Det tredje syftet är att undersöka om kommunikationen
mellan veterinärer och djurägare kan underlättas för att veterinären ska kunna hjälpa djurägaren att
fatta ett beslut om att behålla eller avliva djuret.
Det finns olika uppfattningar om vad som är kriteriet på en etiskt riktig handling och därmed om
vad som är relevant att beakta och eftersträvansvärt. Djurrättighetsetiken är en variant av pliktetiken
som fokuserar på intentionen bakom en handling och den goda viljan hos den som handlar.
Grundprincipen är att varje etiskt beslut ska utgå från respekt för varje enskild individ och följa de
plikter man har gentemot dem och sig själv. Ur ett djurrättsetiskt perspektiv är det ofta fel att avliva
ett djur, då det finns en skyldighet att respektera varje individs rätt till sitt liv.
Enligt nyttoetiken är den rätta handlingen den som ger störst nytta totalt sett. Om vi antar att det
ligger i ett djurs intresse att dö för att undslippa ett stort lidande utan rimliga chanser till förbättring,
så skulle djuret må dåligt av att fortsätta leva. Däremot så skulle kanske djurägaren må dåligt av att
inte längre ha djuret hos sig. Genom att jämföra mängden negativa och positiva upplevelser hos de
berörda individerna kan man avgöra vilken handling som ger mest positiva upplevelser och därmed
är det mest etiskt riktiga beslutet.
Enligt dygdetiken är det personen bakom beslutet om avlivning som är viktig, att beslutet följer
vad en dygdig människa skulle göra i situationen. Detta kan man se på två sätt, baserat i två olika
dygder; antingen är det rätt att avliva ett djur som inte mår bra för att det är barmhärtigt att hjälpa
djuret att slippa lidandet. Men å andra sidan kan det också vara respektfullt att värna om djurets liv,
om man nu antar att djuret har ett eget intresse av att leva och därmed antas vara beredd att gå
igenom mycket lidande för att få fortsätta att leva. Hur en dygdetiker i detta läge väljer att resonera
beror på hur hen väljer att tolka de dygder som finns samt hur etikern ser på djurets intressen och
liv.
Enligt omsorgsetiken har vi människor på grund av vår maktposition i relation till djuret ett
ansvar att värna om djurets intressen och känslor och därmed måste en omsorgsetiker fundera över
vilka dessa intressen och känslor är. Djuret ska enligt omsorgsetiken värnas i sin sårbarhet och inte
utsättas för lidande, även om det skulle vara bekvämare för människan, och heller inte avlivas enbart
för att det av andra skäl, t.ex. ekonomiska, vore att föredra för djurägaren eller veterinären.
Lidande kan sammanfattas som fysiskt och psykiskt obehag, kombinerat eller var för sig,
tillräckligt stort för att individen ska vilja undslippa det. Lidandet kan vara av olika grader från
lindrigt till svårt lidande. De flesta intervjuade djurägare och veterinärer anser dock att lidande är
något större än ”bara” fysisk och psykisk smärta och något som uppstår först då djuret inte längre
har någon livskvalité kvar.
God livskvalité kan sammanfattas som en subjektiv mental upplevelse där en god fysisk och
psykisk hälsa utgör grunden och som tillsammans med överhängande positiva upplevelser skapar
känslor av välbehag och ger ett liv som är tillfredsställande att leva. Många intervjuade, både
veterinärer och djurägare, menade dock att en god livskvalité är när djuret är smärtfritt och får sina
basala behov uppfyllda, det vill säga avsaknad av lidande är enligt dem ofta detsamma som god livskvalité. Två av de fem intervjuade veterinärerna menade dock att det utöver uppfyllda basalbehov även krävs positiva upplevelser för att ett djur ska ha god livskvalité.
Studier visar att mängden lidande och dålig livskvalité är de faktorer som väger tyngst när
djurägare fattar beslut om avlivning, vilket även avspeglas i intervjuerna. Samtidigt tyder välfärdsstudier på att det som egentligen avgör ett djurs livskvalité är de positiva upplevelserna i djurets liv,
snarare än de negativa. Livet kan alltså vara värt att leva trots en viss mängd lidande eller en period
av dålig livskvalité, om livet i övrigt består av överhängande positiva upplevelser. Om vi inte blir
medvetna om att vi behöver titta på de positiva aspekterna i ett djurs liv för att kunna bedöma
livskvalité och djurvälfärd, kommer vi att nöja oss med mycket mindre än att djuret verkligen ska
ha ett tillfredsställande liv (utifrån djurets perspektiv). Om vi bedömer livskvalitén på felaktiga
grunder kommer vi också att tro att djur i större utsträckning har tillfredsställande liv än vad de
egentligen har, vilket bara kan leda till onödigt lidande hos alla djur vi håller, såväl sällskapsdjur
som produktionsdjur.
Sammantaget tycks de intervjuade djurägarna och veterinärerna blanda ihop begreppen lidande
och livskvalité. De skapar en enda lång skala från inget lidande och god livskvalité till mycket
lidande och dålig livskvalité vilken de sedan utgår från när de ska bedöma om djuret ska avlivas
eller inte. Det tycks falla bort att god livskvalité innebär att djuret har något extra glädjeämne i livet,
vilket spelar en stor roll för hur djurets intresse av att leva ser ut. Det optimala vore istället att
bedöma lidande för sig och livskvalité för sig och därefter relatera detta till olika etiska värden för
att nå ett välgrundat beslut om avlivning.
När det gäller synen på olika sällskapsdjur verkar den allmänna uppfattningen bland informanterna vara att mindre sällskapsdjur som marsvin och hamster inte förmår uppleva lika mycket
känslor som större djur och därför behöver miljön inte berikas lika mycket för att ge dessa djur en
god livskvalité. När det gäller avlivning av dessa djur så verkade det generellt som att dessa beslut
fattas snabbare än för större djur.
Det sista avsnittet handlar om kommunikation mellan veterinär och djurägare. Tre av fem djurägare ville enligt intervjuerna möta en rak, saklig och ärlig veterinär som inte lindar in sina råd och
åsikter. De flesta veterinärer ansåg att de behöver ta hänsyn till djurägarens personlighet och gå
försiktigt fram för att inte trampa djurägaren på tårna.
Denna studies resultat tyder på att kommunikationen mellan veterinär och djurägare skulle kunna
förbättras, framför allt genom att veterinären skulle kunna jobba för att djurägaren förstår begreppen
lidande och livskvalité bättre.
Att fatta beslut om avlivning är inte lätt, det är både de intervjuade personerna i studien samt
tidigare studier överens om, och beroende på vilken etisk teorisom följs landar man i olika slutsatser.
I slutänden måste varje djurägare och veterinär, oavsett vilken etisk teori personen utgår ifrån, göra
ett ärligt försök att sätta sig in i djurets situation och upplevelse av livskvalité, lidande och intressen
och inkludera detta i ett välunderbyggt etiskt beslut.
Intervjuerna visar även vikten av att vi människor, såväl djurägare som veterinärer, ser till att
stötta varandra och vara ödmjuka mot varandra i vetskapen om att inget solklart är rätt eller fel i ett
beslut om avlivning samt att situationen väcker känslor hos alla inblandade.
Nyckelord: lidande, livskvalité, avlivning, etik, veterinär, djurägare

This study has three purposes. The first one is to explore various ethical aspects of euthanasia of
companion animals using literature and interviews with pet owners and veterinarians. The idea is to
explore various answers to the question ”when is the right time to euthanize?” in situations when
the suffering and quality of life of an animal is weighed against the interests of letting the animal
live or die, using various ethical models. The second purpose is to estimate whether the view on
suffering is different among veterinarians and pet owners when it comes to different companion
animals (dogs and cats and smaller animals such as guinea pigs and hamsters). The third and last
purpose is to explore whether the view on euthanasia differs between veterinarians and pet owners,
and if communication between these parties need to improve in order for the veterinarian to better
help the pet owner make a decision about euthanasia.
There are different opinions on what constitutes an ethically correct action and thus what is
relevant and desired. Animal rights ethics is a variation of deontological ethics which focuses on the
intention behind an action and the good will of the actor. The basic principal is that every ethical
decision should build on respect for each individual, applying relevant duties to reflect that. From
the perspective of animal rights ethics, euthanizing an animal is often wrong as there is an obligation
to respect the right of life of every individual.
According to utilitarianism, the right action is that which provides the greatest overall benefit. If
we assume that it is in the best interest of an animals to die when faced with severe suffering without
reasonable chance of improvement, the animal would most likely suffer from continued life.
However, the pet owner might suffer from no longer having the animal with them. By comparing
the amount of negative and positive experiences of the individuals involved we can decide which
action will give the most positive experiences and which is therefore the most ethically correct
decision.
According to virtue ethics the person behind the decision to euthanize is what matters, and that
the decision follows what a virtuous human being would do in that situation. There are two ways to
look upon this, related to two different virtues; it is either right to euthanize a suffering animal
because it is honorable to free the animal from its suffering, or it is respectful to protect the animal’s
life if we assume the animal has an own interest in living and is therefore prepared to go through a
lot of suffering to continue living. How a virtue ethicist would argue would depend entirely on how
he or she would interpret the virtues at hand and how the ethicist views the interests and life of the
animal.
According to care ethics, because of our position of power as humans over the animal, we have
a responsibility to protect the interests and feelings of the animal. Therefore, a care ethicist must
consider what those interests and feelings are. A care ethicist must at all times consider what the
animal probably wants and what makes the animal feel good, and act accordingly in every single
case. According to care ethics the animal must neither be subjected to suffering but respected in its
vulnerability, nor euthanized even if that would be easier or otherwise preferable to the pet owner
or the veterinarian.
Suffering can be defined as physical and mental discomfort, either combined or independently,
where suffering varies from mild to severe. This is also the definition used for the discussion part of
this thesis. However, most interviewed state that suffering is not just physical and mental pain, but
results from the animal no longer having a reasonable level of quality of life.
A good quality of life can be defined as: a subjective mental experience based on good physical
and mental health which combined with overall positive experiences create feelings of well-being and a satisfying life. Many of those interviewed, veterinarians as well as pet owners, stated that a
good quality of life comes from the animal being free from pain and having its basic needs met and
that a lack of suffering equals a good quality of life. However, most of the veterinarians interviewed
stated that beyond basic needs, positive experiences are also required for an animal to have a good
quality of life.
Studies show that the amount of suffering and poor quality of life are the factors which most
heavily weigh in on a pet owner’s decision to euthanize, something also seen in the interviews. At
the same time other studies suggest that what really decides the quality of life of an animal’s is the
positive experiences in its life rather than the negative. Thus, life can be worth living despite some
suffering or a period of poor quality of life, if life is otherwise filled with positive experiences.
Unless we become aware that we need to look at the positive aspects of the life of an animal to
evaluate its quality of life and animal welfare, we will be content with less than the animal having a
satisfying life from the perspective of the animal. If we evaluate the quality of life incorrectly, we
will also believe the animals to have a more satisfying life than they actually do, which can only
lead to pointless suffering of domestic animals, both pets and production animals.
It seems that veterinarians and pet owners in this study confuse the terms suffering and quality
of life. They create a long continuum from no suffering and good quality of life to severe suffering
and bad quality of life, which they then use to evaluate whether to euthanize the animal. It seems
they do not consider a joyful life beyond basic needs as a requirement for a good quality of life. A
joyful life beyond basic needs is important to make life worth living for the animal. A better way
would be to judge quality of life and suffering separately and then evaluate that against different
ethical values to reach an informed decision about euthanasia.
When it comes to the view on different companion animals, the consensus by those interviewed
appears to be that smaller animals such as guinea pigs and hamsters are not able to feel as many
emotions as bigger animals like dogs and cats. Therefore, they believe that the living environment
of the smaller animals does not need to be as stimulating as that of the bigger animals in order to
achieve a good quality of life. When it comes to euthanasia of smaller animals it seems that the
decision is easier made than for the bigger animals.
The last section is about communication between veterinarians and pet owners. According to the
interviews most (three out of five) pet owners wanted to interact with a straight-forward and honest
veterinarian who does not sugar coat their advice and opinion. Most veterinarians felt they had to
consider the personality of the pet owners and tread carefully not to step on the pet owner’s toes.
When it comes to the decision to euthanize most veterinarians agreed that the feelings of the pet
owners are important and that the communication should be modified accordingly and that they
themselves, besides being empathetic and supportive, should be there to provide knowledge.
The results from this study leads to the suggestion that communication between veterinarians
and pet owners could improve, primarily by veterinarians focus on helping the pet owners
understand the concepts of suffering and quality of life.
Following different ethical theories leads to different conclusions. At the end, every pet owner
and veterinarian, no matter what ethical model is applied, have to make an honest attempt to
understand the animal’s situation and experience of quality of life, suffering and interests, to be
included in an ethical informed decision.
The interviews also highlight how important it is that we humans, pet owners and veterinarians
alike, humbly support each other well knowing that there are no moral absolutes when it comes to
euthanization and that this is an emotional situation for all involved.
Keywords: suffering, quality of life, euthanize, ethics, veterinarian, pet owner