Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Sedan UNESCO startade sitt globala program Man and the Biosphere(MAB) 1971
i syfte att utveckla relationen mellan människan och hennes livsmiljö har över 700
områden antagit utmaningen att utgöra modellområden för hållbar utveckling. I
Sverige finns sedan juni 2019 totalt sju biosfärområden som tillsammans upptar
drygt sju procent av Sveriges mark. Fler områden genomgår för närvarande
ansökningsprocessen (Sandström & Sahlström 2020).
Uppsatsen analyserar vilken typ av operationalisering biosfärprogrammet
använder för sin idé om “hållbar utveckling”. Det görs dels genom att applicera
begreppsparet antropocentrism och ekocentrism på ett övergripande plan samt
vidare genom att dela in den skalan med hjälp av Susan Bakers hållbarhetsstege i
fyra steg. Materialet som används för analysen är internationella och nationella
styrdokument samt en semi-strukturerad intervju med den svenska
biosfärkoordinatorn som även sitter i programmets globala styrelse. Därutöver har
även tidigare forskning använts.
Genom idéanalysen utkristalliseras programidéns natur, styrkor och svagheter i
förhållande till sin målbild. Styrkor med att arbeta brett och mindre detaljstyrt blir
att programmet kan fungera som en förhållandevis neutral arena där aktörer möts,
vilket kan bidra till förståelse, ökad kunskap och ett eventuellt brobyggande.
Svagheter med programmets otydliga målsättning och heterogena organisation
blir att eventuella resultat blir svårmätta. Uppsatsen finner att programidén i
slutändan fastnar i att programmet får agera medlare mellan mänskliga intressen
snarare än medlare mellan människa och natur. På så vis tydliggörs att
biosfärprogrammet har ett antropocent fokus och befinner sig långt ner på Bakers
hållbarhetsstege.

Since UNESCO in 1971 started its global program Man and the Biosphere (MAB)
with the aim of developing the relationship between nature and humanity, over 700
areas have accepted the challenge of forming model areas for sustainable
development. Since June 2019, a total of seven Swedish biosphere reserves are
officially recognized, which together occupy just over seven percent of Sweden's
territory. More areas are currently undergoing the application process (Sandström
& Sahlström 2020).
This essay analyzes what kind of operationalization the man and the biosphere
program uses for its idea of "sustainable development". This is done partly by
applying the conceptual frameworks of anthropocentrism and ecocentrism on an
overall level and further by dividing that scale into four steps using Susan Baker's
sustainability ladder. The materials used for the analysis are the programme’s
international and national policy documents and a semi-structured interview with
the Swedish biosphere coordinator who is also seated in the program's global
board. In addition, previous research has also been used.
Through the idea analysis, the nature of the program idea, strengths and
weaknesses are crystallized in relation to its target image. Strengths of working
broadly and less detailed are that the program can function as a relatively neutral
arena where actors meet, which can contribute to understanding, increased
knowledge and possible bridge building. Weaknesses with the program's unclear
objectives and heterogeneous organization mean that any results will be difficult to
measure. The essay finds that the program idea is ultimately stuck in that the
program must act as a mediator between human interests rather than a mediator
between man and nature. In this way, it is made clear that the biosphere program
has an anthropocentric focus and is far down on Baker's sustainability ladder.