Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Platsskapande syftar på processen där individen bygger en relation till den fysiska miljön av en
plats. Barns sätt att se och skapa platser på är flexibelt och mjukt i sitt uttryck, till skillnad från
vuxenvärldens strikta konstruktioner av plats, och platsskapande är en väsentlig aspekt för barn
att upptäcka och förstå sin omvärld. Utomhuslek är en av de mest grundläggande aspekterna av
barns platsskapande, tillsammans med variation av miljöer, och barn skapar platser då de fritt får
utforska och upptäcka möjligheter i sin omgivning på sina egna villkor. Under barndomen är
platserna barn leker på en del av deras identitetsskapande då vardagsmiljön utgör en arena för
aktivitet och kunskap.
Vuxnas barnperspektiv inom planering har en direkt inverkan på utformningen av miljöer som
planeras med avsikten att främja barns närvaro, och det finns idag ingen tydlig bild av hur barns
platsskapande beaktas i planering. Utifrån en fallstudie av två svenska kommuner undersöks
därför hur barns platsskapande uppfattas och uppmärksammas inom planering av offentliga
miljöer, med målet att lyfta värdet av barns platsskapande som en del av hållbar stadsutveckling.
Resultatet visar att det finns en förståelse för barns platsskapande bland tjänstepersoner som
arbetar med barn i planering, och de framhäver barns förmåga att kreativt skapa och leka efter sin
egen fantasi som grunden till barns platsskapande. Planering kan främja barns platsskapande
genom att planera för rörelsefrihet, nära tillgång till grönytor och miljöer med varierande innehåll.
Men även genom att lämna plats för oprogrammerade miljöer och okodat material där barns
skapande av platser får fri möjlighet att uttryckas. Samtidigt understryker resultatet att barns
platsskapande sällan ges utrymme att uttryckligen arbetas med inom planering och att det
huvudsakligen är formellt platsskapande som behandlas i de fall där det arbetas med. Utrymmet
för att arbeta med barns platsskapande begränsas i stor mån av fyrkantiga planeringsstrukturer
och onyanserade synsätt då det saknas konkreta officiella strategier för hur ett sådant arbete ska
gå till väga, och det är vanligt att arbetet drivs av engagerade tjänstepersoner.

Place-making refers to the process where an individual builds a relationship to the physical
environment of a place. Children’s way of understanding and creating places is flexible and soft,
in contrast to the strict construction of place adults maintain, and place-making is an essential
aspect in children’s ability to make sense of their surrounding world. Outdoor play is one of the
most fundamental aspects of children’s place-making, along with a variation in the environment,
and children create places when they get to freely explore and discover opportunities in their
surroundings on their own terms. During childhood the places where children play is a part of
their identity making as the everyday environment provide an arena for activity and knowledge.
The child perspective that adults have in planning directly influences the design of environments
planned to promote the presence of children, and today there is no clear understanding of how
children’s place-making is considered in planning. Based on a case study of two Swedish
municipalities this study examines the conception and attention of children’s place-making in
urban planning of public spaces, with the intention to emphasize the value of children’s place�making as a part of sustainable urban development.
The results show an understanding of children’s place-making among civil servants who work
with children in planning, as they describe children’s creative ability to create and play using their
own imagination as the foundation for children’s place-making. Planning can promote children’s
place-making by planning for freedom of movement, close access to green spaces and a diversity
in environments. But also, by reserving space for unprogrammed environments and uncoded
material where children’s making of place can be freely expressed. However, the results also
emphasize that children’s place-making rarely gets enough room to be worked with within
planning, and that the cases that do work with it mainly do so through formal place-making. The
room to work with children’s place-making is largely limited by inflexible planning structures and
approaches without nuances as there are no concrete official strategies for that line of work, and
it is common that the existing work is driven by civil servants engaged in the subject.