Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Uppsatsen utforskar hur den fotorealistiska renderingen uppfattas samt om det fotorealistiska sättet
att visualisera perspektiv ger en missvisande bild över hur en plats kan komma att se ut. Detta görs
genom att bryta upp den fotorealistiska renderingen i tre delar; bild, rendering och fotografi. Genom
att titta på dessa tre områden var för sig vill uppsatsen fördjupa vår kunskap om fotorealistiska
renderingar och vilken roll den har inom landskapsarkitektur. I relation till detta lyfts även frågan
ifall landskapsarkitekten behöver komplettera eller ändra sin visuella kommunikation.
Uppsatsen kommer fram till att det inte finns något entydigt sätt att tolka bilder och därmed inte
heller något entydigt sätt att tolka fotorealistiska renderingar. Hur vi tolkar bildmaterial är beroende
av vilken visuell kultur vi tillhör och den visuella kulturen skapas i relation till hur människor i vår
omgivning tolkar bilder. Därför kommer olika människor tolka bilder olika beroende på vilken
visuell kultur denne kommer ifrån. Uppsatsen visar att landskapsarkitekten har en specifik visuell
kultur och att missförstånd kan uppstå när landskapsarkitekten ska kommunicera sitt visuella
material till människor utanför landskapsarkitektens visuella kultur, så som en brukare av en plats.
Därför kan det sägas att det finns brister i hur landskapsarkitekten kommunicerar visuellt men det
visar sig svårt att veta hur man ska överbrygga missförstånd.
Uppsatsen visar att renderingen ur ett perspektiv är för realistisk i det avseende att det inte är en
återspegling av verkligheten. Det är snarare fotorealism och anledningen till att vi upplever den som
verklig är för att vi accepterat det filmade och fotade materialet som verklighet.

This essay explores how the photorealistic rendering is perceived and if that leads to
misunderstandings regarding the visual communication that the landscape architect produce. The
essay tackles this through splitting up photorealistic rendering into three parts; imagery, rendering
and photography. With this method the essay aspires to deepen our knowledge about photorealistic
rendering and what role it plays in the work of a landscape architect. This raises the question if the
landscape architect needs to complement or change the way they communicate visually.
The essay establishes that there is no simple way to perceive imagery and therefore no simple way
to perceive the photorealistic imagery. How we perceive imagery is determined by the visual culture
from which one strives from. Visual culture is created by how people in our environment perceive
imagery. This suggests that people will perceive the same image differently, depending on what
visual culture we strive from. The essay shows that the landscape architect belongs to a specific
visual culture and that misunderstandings could be expected when communicating with people from
another visual culture, i.e. a user of space. The essay suggests that communication about what the
image at hand shows could be a way to bridge this misunderstanding but also suggest further studies
to find other ways.