Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Our long mutual history together with the dog (Canis familiaris) has influenced health, physique, wellbeing, as well as behaviour – on both parts. Today, we refer to dogs as family members rather than working tools. Previous research has shown that a dog and its owner show similar attachment behaviour towards each other, as would a child and its parent. The urge to express attachment behaviour is said to be activated by stress, e.g. during and after a separation from each other. Therefore, separation and reunion are commonly used when evaluating the relationship quality. However, this method had not yet been evaluated for its reliability (or trustworthiness), which this study aimed to correct. Nor has its validity been studied (whether the test actually measures what it is supposed to measure). This, however, was only briefly investigated due to a small sample size.
Fifteen dogs and their owners participated in a separation- and reunion test at two separate occasions each, consisting of a departure phase (the owner leaves the dog), separation phase (the dog is alone for three minutes), and a reunion phase (the dog and owner reunites for three minutes). As an attempt to initiate a validation of the test, the owners answered four different questionnaires regarding their adult attachment style (how they bond and interact with other people), their relationship to their dogs, and their dogs’ personalities. The adult attachment style scores of the owners were then correlated to their owner-dog relationship scores, the dog temperament scores, and owner and dog behaviour in the separation and reunion test.
The results showed no difference in behaviour between the two tests, indicating that daily conditions or mood did not affect the behaviour of the dog nor the owner during the test scenarios. There was a correlation between owners being more anxious and dogs paying more attention to and staying close to them when the owners were leaving the room during the test. These dogs also explored less. When alone, owners that were more anxious had dogs that whined or barked more often during separation. During the reunion phase of the test, more avoidant owners did not talk much to their dogs and in return the dogs paid less attention to them and did not initiate much physical contact, but instead explored the room. Regardless of owner adult attachment style, dogs that scored high on attention seeking in the C-BARQ paid more attention towards the door during separation. In addition, owners who considered themselves emotionally close to their dogs in the MDORS had to a larger extent dogs who explored the room both during departure and reunion in the test. Emotional closeness also correlated positively to owner and dogs spending a lot of time together on a daily basis (MDORS). We can only speculate, but the results may indicate that dogs owned by more anxious owners are more sensitive to external challenges that many dogs are exposed to, such as meeting unfamiliar people, being in a novel environment, being left alone, etc. Dogs having more avoidant owners may be less dependent of their owners or having different strategies to cope with stressors as compared to if the dog instead had a more anxious owner.
In conclusion, we can consider this method as being reliable for use in the study of dog and owner interaction and relationship quality. Moreover, results indicate that the test is valid, based on the associations between questionnaires and the behavioural test, but these results should be interpreted with caution as the sample size was small and because it was difficult to identify a proper measure to check validity against (i.e. a comparable template).

Hunden har levt nära människan i många decennier och under den tiden har många gemensamma anpassningar till varandra skett, till exempel utvecklat förmågan att förstå varandra och att samarbeta i arbete och vardag. En annan viktig förändring som ägt rum är hundens förmåga att knyta an till sin ägare, vilket visat sig vara liknande som när ett barn knyter an till sin förälder. Ägaren, å sin sida, visar liknande behov av att ta hand om sin hund som en förälder mot sitt barn.
För att studera hur förälderns omvårdnadsbeteende påverkar hur barnet knyter an, togs det fram ett test (Ainsworth’s Strange Situation Procedure) som bland annat innebar att barnet lämnades ensam av sin förälder i ett främmande rum. Man ville se vilka typer av närhetssökande beteenden barnet uttryckte under själva lämnandet, separationen och sedan återföreningen med föräldern och koppla det till förälderns respons på barnets närhetssökande beteende. Denna procedur har sedan lånats över till hundforskningen, men hur tillförlitlig denna metod är på anknytningsstudier på hund har aldrig utvärderats. Det har alltså funnits en risk att hundens och/eller ägarens beteende ändras avsevärt beroende på faktorer som dagsskick eller väderförhållanden. I så fall skulle testet inte säkert kunna säga någonting om anknytning och relation.
Därför valde vi att utföra testet på 15 hundar och deras ägare, vid två olika tillfällen, med förhoppningen om att paren skulle bete sig ungefär likadant under de båda tillfällena – vilket bekräftades. Exempelvis, de hundar som gnällde och skällde när de lämnades ensamma gjorde det i ungefär samma utsträckning, och de ägare som pratade mycket med sina hundar under återföreningen gjorde det ungefär lika mycket under båda testen.
Vi passade också på att undersöka eventuella samband mellan hur ägarna knyter an till andra vuxna i sin närhet mot utförda beteenden i testerna och hur ägaren ser på och värderar relationen till hunden, samt hundens temperament. När vi korrelerade ägarens vuxna anknytningsstil mot hundens temperament (beskrivet av ägaren) fick vi fram att hundar till mer ängsliga ägare var mer rädda för till exempel höga ljud eller främmande platser och hade i större utsträckning separationsångest, medan hundar till ägare som inte var särskilt ängsliga ansågs mer kontaktsökande. Hundar till ägare som var mer undvikande i sitt sätt att knyta an till andra var mer hundaggressiva och därtill känsliga mot fysisk kontakt, medan aggression mot ägaren främst visades mot de som inte var särskilt undvikande. Vid själva beteendetesterna kunde vi se att mer ängsliga ägare hade hundar som tittade mer på dem och höll sig nära i stället för att utforska det främmande rummet när ägaren höll på att lämna rummet. Att utforska rummet under denna fas hade däremot en koppling till att ägaren rapporterande en starkare känsla av emotionell närhet till hunden. Under själva separationsfasen sågs hundar till mer ängsliga ägare gnälla och skälla mer, och hundar som beskrivits av sina ägare som att vara kontaktsökande i vanliga fall och även under testet tittade mycket på den stängda dörren, vilken ägaren hade försvunnit igenom. Här kunde också mer utforskande kopplas till att ägaren beskrivit att hen spenderade mycket tid tillsammans med hunden till vardags, där till exempel ägaren tar med hunden på bilturer eller besöker vänner. Slutligen, under återföreningsfasen, tittade hundarna inte lika mycket på ägare som skattats som mer undvikande och spenderade i stället sin tid med att utforska rummet (det vill säga undvikande möts av undvikanderespons). Dessa ägare
pratade inte särskilt mycket med sina hundar under testet och sökte inte heller särskilt mycket, om någon, fysisk kontakt med sin hund.
För att sammanfatta studien i sin helhet kunde vi med detta konstaterade att anknytningsrelaterade beteenden i samband med separation och återförening inte påverkas av dagsform eller miljö och metoden kan därmed anses tillförlitlig. Vi uppmuntrar nu till vidare studier inom anknytningsteorin och relationen mellan ägare och hund!