Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hemangiosarcoma (HSA) is a common splenic malignant neoplasia in dogs, originating from the
endothelium. The tumor has an aggressive character, and the clinical symptoms of HSA are mostly
due to the secondary effects of the tumor such as tumor growth or rupture. The prognosis is poor for
HSA, usually with a survival time of under one year.
It is challenging to distinguish HSA from benign neoplasias in the spleen, such as hematoma,
which has a significantly better prognosis. Hence, many dogs are euthanized today due to suspicion
of splenic HSA. With better diagnostic methods, several of these dogs could be cured as the tentative
diagnosis may not be correct.
Biomarkers have been discussed as a diagnostic method for HSA. As of today, few biomarkers
have been evaluated and somewhat successfully implemented as a diagnostic method in the clinic.
Serglycin is a proteoglycan that is mainly expressed by immune cells and have shown, in humans,
a correlation between increased expression and malignant cancers. Hence, a quantification of
serglycin in tumor canine patients could thus indicate tumor malignancy and be used for diagnostic
purposes.
In this study, serglycin expression was analyzed in splenic HSA tissue and non-pathological
splenic tissue from formalin-fixed and paraffin-embedded material from dogs. Another gene,
Eukaryotic elongation factor 2 (EEF2), was also included in the study to be compared with the
expression of serglycin. The analysis was performed in real time with quantitative polymerase chain
reaction (qPCR), where the expression in the tumor samples were compared with the healthy
samples.
Even though the quality of the qPCR results from the samples varied, this thesis still shows that
there are trends that are interesting to continue to investigate with other methods and a larger patient
material as a basis. Based on the samples showing the correct expression, this study support that
splenic HSA tissue expresses significantly higher levels of serglycin than the non-pathological
splenic tissue. This was not the case for EEF2, suggesting that serglycin is a more suitable biomarker
for HSA than EEF2. However, before serglycin can be used as a biomarker at the clinic, more
samples need to be analyzed to map out the normal variation in dogs. Also, as HSA was now
compared with healthy spleens, it would be valuable to compare splenic HSA with other benign
splenic masses as well. Lastly, a simple and inexpensive way of measuring the serglycin expression
needs to be developed.

Hemangiosarkom (HS) är en vanlig malign neoplasi i mjälten hos hundar som härrör från endotelet.
Tumören har en aggressiv karaktär och de kliniska symtomen på HS beror främst på tumörens
sekundära effekter såsom tumörtillväxt eller bristning. Prognosen är dålig för HS, vanligtvis med en
överlevnadstid på under ett år.
När det gäller massor i mjälten är det utmanande att skilja HS från benigna neoplastiska
förändringar, såsom hematom, som har en betydligt bättre prognos. Vid misstanke om HS i mjälten
avlivas många hundar idag, då prognosen är dålig samt operationen kostsam. Med bättre
diagnostiska metoder skulle flera av dessa hundar kunna botas eftersom den preliminära diagnosen
kanske inte är korrekt.
Biomarkörer har diskuterats som en diagnostisk metod för HS. Dock har få biomarkörer
utvärderats, samt framgångsrikt implementerats, som diagnostisk metod på kliniknivå idag.
Serglycin är en proteoglykan som huvudsakligen uttrycks av immunceller och som hos människor
har visat ett samband mellan ökat uttryck och maligna cancerformer. En kvantifiering av serglycin
hos tumörpatienter hos hundar skulle således kunna indikera maligna tumörer och användas för
diagnostiska ändamål.
I denna studie analyserades serglycin uttrycket i vävnadsprover från mjältar med HS samt från
frisk mjältvävnad från formalinfixerat och paraffininbäddat material från hundar. En annan gen,
”Eukaryotic elongation factor 2” (EEF2), inkluderades även i studien för att jämföras med uttrycket
av serglycin. Analysen utfördes i realtid med " quantitative polymerase chain reaction” (qPCR) där
uttrycket i tumörproverna jämfördes med den friska mjältvävnaden.
Resultaten från denna studie visar att mjältvävnad med HS uttrycker högre nivåer av serglycin
jämfört med frisk mjältvävnad, vilket är i linje med resultat från tidigare studier på människor. EEF2
visade inte ett signifikant högre uttryck i mjältvävnaden med HS jämfört med den friska
mjältvävnaden. Detta indikerar att serglycin är en mer lämplig biomarkör för HS än EEF2. Dock
behöver fler prover analyseras och jämföras med normal vävnad för att få mer kunskap om normalvariationen i serglycin uttrycket hos hundar. Eftersom HSA nu jämfördes med friska mjältar, skulle
det också vara värdefullt att jämföra serglycin uttrycket från HS med andra benigna mjältmassor.
Slutligen måste även ett enkelt och billigt sätt att mäta uttrycket utvecklas.