Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

De veterinärer som under sitt yrkesverksamma liv väljer att arbeta med häst kommer med största
sannolikhet att komma i kontakt med hästar som är halta. Tidigare undersökningar visar på att
dysfunktion av rörelseapparaten och däribland hältor är klart överrepresenterade vad gäller försäkringsärenden bland svenska hästar. Stora krav ställs därför på veterinärer att kunna diagnostisera
och behandla dessa problem, något som inte alltid är så lätt.
Subjektiva mätmetoder som veterinärer använder sig av har visat sig vara begränsade i att bedöma
hältor vilket forskningen visat delvis härledas till vår begränsade perceptionsförmåga att bedöma
objekt i snabb rörelse, däribland hästar vid hältundersökningar. Dessa förutsättningar har därför lett
till att nya objektiva mätmetoder utvecklats som komplement för att hjälpa veterinärer att göra en
korrekt bedömning, vilket ställer krav på att vi klarar av att hantera och förstå hur vi tolka den
information dessa system ger oss för att korrekt diagnostisera hältor. Vi har idag god kunskap kring
hur vi kan använda oss av objektiva mätsystem vid hältutredningar på rakt spår men det är önskvärt
att öka kunskapen mer kring hur hältor beter sig på volt. Beskrivningar från vedertagen litteratur
över hur hältor med ursprung från olika anatomiska områden kan förväntas bli sämre som innerben
respektive ytterben vid longering är oftast baserad på personliga erfarenheter och är inte vidare
studerat, varken subjektivt eller objektivt.
Syftet med denna studie var att med hjälp av det objektiva rörelseanalyssystemet Qualisys beskriva
hur hältor, vilka lokaliserades till olika anatomiska områden, påverkas när man har det halta benet
som inner alternativt ytterben vid longering. Detta för att öka kunskapen kring hur veterinärer både
subjektivt och objektivt kan använda sig av longering som en del i en hältutredning för att lokalisera
hälta, men även bidra med kunskap för framtida/pågående forskning.
Datainsamlingen bestod av prospektiva samt retrospektiva ortopediska patientfall vid UDS hästkliniken mellan 1 januari 2020 till och med 5 november 2021. För att bekräfta hältornas ursprung
på ett säkert sätt så var hästarna initialt tvungna att uppvisa en minimal hältasymmetri hos frambenen
>15mm (HDmin/HDmax) alternativt hos bakbenen >7mm (PDmin/PDmax) på rakt spår, och efter
en diagnostisk anestesi förbättras >50%. Hos de hästarna som uppfyllde dessa inklusionskriterier
gick man vidare och studerade hur hältan sett ut vid longering innan samt efter anestesi. Hästarna
delades in i grupper baserat på vilken anestesi som diagnostiserat hältan men även efter vilken typ
av hälta de hade (frånskjutälta/belastningshälta). Hästar som haft både en belastningshälta samt
frånskjutshälta enligt ovan bidrog med data till båda grupperna. Totalt inkluderades 60 hästar, vilket
i sin tur genererade 32 frambenshältor samt 28 bakbenshältor. Bland de observationer som studien
visade på syntes exempelvis att belastningshältor hos framben diagnosticerade via låg nervblockad
(n=4) hade en större hälta som ytterben, medan de som var diagnostiserade via den något mer
proximala perineurala anestesin abaxial nervblockad (n=8) var haltare som innerben. Belastningshältor diagnostiserade via ledanestesi i carpus (n=3) hade en klart större hälta som ytterben. Hos
bakbenshältor så var alla (n =18) belastningshältor sämre som innerben medan majoriteten av
frånskjutshältorna (n=21) var sämre som ytterben utan att någon tydlig skillnad mellan bedövade
områden kunde ses.
En begränsning i detta examensarbete var att studiens syfte krävde indelning av studiepopulationen
i många grupper med relativt få hästar i vissa av dem. Därför kan inga definitiva slutsatser dras av
det som observerats och ska inte ses som något bekräftat utan mer som något vidare större studier
kan bekräfta eller avfärda.

Veterinarians working with horses will most certainly come in contact with lame horses. Previous
studies have shown that dysfunction of the locomotory apparatus (lameness included) are
overrepresented in insurance cases among Swedish horses. Because of this it is important that
veterinarians can diagnose and treat these problems.
Subjective lameness evaluation methods have been proven to be of limited accuracy, shown by
previous research to be partly due to the fact that humans have a limited perception when it comes
to evaluating objects at high speed. This result in veterinarians performing inconsistently when they
assess lame horses. This has led to the development of new objective methods to help veterinarians
perform a correct assessment of potentially lame horses. But knowledge of how to use and interpret
the results that this new objective methods give us is key. Presently we have good knowledge
concerning the use of objective methods in lameness evaluations in a straight line, but increased
knowledge on how we can use the technology when lungeing horses would be desirable. Descriptions from established literature on how horses with diagnoses from specific anatomical areas can
be expected to be lamer with the lame leg on the inside or outside of the circle are usually based
upon personal experiences and are not confirmed from further scientific studies, neither subjectively
or objectively.
The aim of this master thesis was to objectively describe how lameness derived from certain areas
are affected by lungeing the horse with the lame leg to the outside and inside of the circle
respectively. This could potentially bring new information or confirm past subjective knowledge on
how the veterinarians can use lunging as a tool for localising a lameness not only to a certain leg but
also withing the leg.
The data consisted of prospective and retrospective orthopaedic cases from the policlinic at UDS
between 1st January 2020 and 5th November 2021. To confirm the origin of the lameness the horses
had to show an initial asymmetry measured by the objective system above the threshold of 15mm
for forelimb (HDmin/HDmax) or 7mm for hindlimbs lameness (PDmin/PDmax) on the straight line,
and this lameness then had to improve at least 50% after diagnostic anaesthesia. The horses that
matched this criterion were included and further grouped by anaesthetic procedure performed.
Horses that showed both an impact/push off lameness contributed to data in both impact and push
off groups. A total of 60 horses were included in this thesis, which in turn generated 32 horses with
forelimb lameness and 28 horses with hindlimb lameness. Horses with an impact lameness on the
forelimbs abolished by a distal digital palmar nerve block (n=4) were lamer with the lame leg on the
outside of the circle (pre-anaesthesia) while the horses diagnosed from abaxial nerve block (n=8)
were lamer with the lame leg on the inside of the circle. Impact lameness diagnosed from diagnostic
anaesthesia of the carpal joint (n=3) was clearly more accentuated with the lame leg on the outside
of the circle (pre-anaesthesia). In hindlimbs lame horses with impact lameness (n=18) the lameness
was worse with the lame leg on the inside of the circle while the opposite was true for the majority
of push off types of lameness (n=21) without any evident difference between which area of the
hindlimb the lameness could be localised to.
A limitation of this study was that the aim of the study required grouping of the study population,
which in turn generated groups with relatively few horses. Because of this no definite conclusion
could be drawn from the observations mentioned and should more be seen as preliminary
observations to be confirmed or rejected by future larger studies.