Home About Browse Search
Svenska


Wester, Linnéa, 2022. Fjäderplockning hos sällskapspapegojor : en enkätstudie med fokus på prevalens och användningen av psykofarmaka. Second cycle, A2E. Uppsala: SLU, Dept. of Clinical Sciences

[img] PDF
2MB

Abstract

Fjäderplockning är ett komplext problem med många grundorsaker och bidragande faktorer. Det är
ett vanligt problem med en uppskattad prevalens på 10–15 % bland sällskapspapegojor. Problemet
är även allvarligt då det kan orsaka och reflektera bristande välfärd. Denna uppsats syftar till att ta
reda på prevalensen av fjäderplockning i Sverige samt hur psykofarmaka används vid fjäderplockning. För att ta reda på detta har en enkätundersökning gjorts, som riktade sig mot veterinärer som
arbetar med exotiska sällskapsdjur såsom papegojor.
Några exempel på orsaker till fjäderplockning är sjukdom, psykogena orsaker och miljöfaktorer.
Många sjukdomar och faktorer har associerats med fjäderplockning men i många fall finns ingen
kausalitet bevisad. Ofta kan fjäderplockning fortsätta även om den initierande orsaken avlägsnas
och beteendet är då malfunktionellt. Behandlingen beror på orsaken och kan innebära exempelvis
behandling av bakomliggande sjukdom, miljöförändringar, psykofarmaka och beteendemodifiering.
Psykofarmaka kan ha sin plats i behandlingen av fjäderplockning, men behandlingen kräver
tillräckligt med kunskap hos veterinären. Det finns flera biverkningar och generella nackdelar som
gör att psykofarmakas lämplighet noga bör betänkas i varje enskilt fall. De läkemedelsgrupper som
beskrivs i litteraturen är tricykliska antidepressiva medel (TCA), selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), antipsykotika/dopaminantagonister och opioidantagonister.
Substanser som används i praktiken är främst klomipramin (TCA), paroxetin och fluoxetin (SSRI),
men även amitriptylin (TCA) och haloperidol (antipsykotika/dopaminantagonist) kan vara lämpligt
i vissa fall. Amitriptylin kan vara användbart om inte klomipramin har effekt eller om samtidig klåda
eller neuropatisk smärta misstänks. Haloperidol bör reserveras för de fall där patientens fysiska
välbefinnande riskeras utan behandling och anses ha bäst effekt vid självtrauma. Naltrexon
(opioidantagonist) är i praktiken nästan aldrig användbart. TCA och SSRI behöver ofta flera veckors
behandling innan effekt ses, medan haloperidol förväntas ge effekt efter några dagars behandling.
Psykofarmaka ska endast användas efter att sjukdom uteslutits och endast i kombination med
beteendemodifiering. Behandling initieras alltid vid lägsta dos för att sedan titrera till effektiv dos,
för att minska risken för biverkningar. Psykofarmaka behöver ofta ges i flera månader och ibland
krävs livslång behandling, men helst ska behandlingen trappas ur efter att problemet varit stabilt i
1-2 månader.
Enkäten utformades i nätverktyget Netigate och skickades ut till 33 kliniker som enligt uppgift tar
emot papegojor samt lades upp i en Facebook-grupp för bland annat veterinärer som arbetar med
papegojor. Enkäten var öppen under 35 dagar och besvarades av 11 personer. Enskilda svar har uteslutits på grund av enkätens utformning eller då respondenten inte angett svar på frågan.
Enkätstudien bekräftar till stor del litteraturen vad gäller prevalensen av fjäderplockning. Den
relativt höga prevalensen väcker dock frågor om huruvida djurskyddslagen i Sverige efterföljs eller
om starkare reglering behövs och är oroande eftersom det speglar en bristande välfärd hos Sveriges
sällskapspapegojor. Enkätundersökningen visar även att de arter som främst drabbas av psykogen
respektive sjukdomsorsakad fjäderplockning är grå jako, ara och kakadua respektive undulat, kakadua och dvärgpapegoja. Information om vilka arter som främst drabbas av sjukdomsorsakad
respektive psykogen fjäderplockning kan vara användbar, men bör även användas med försiktighet då det lätt kan leda till att bakomliggande sjukdom missas hos en art som oftast drabbas av psykogen
fjäderplockning. Att grå jako, kakadua och ara ofta drabbas av psykogen fjäderplockning indikerar
att dessa arter behöver mycket stimulans som ofta inte tillgodoses.
Enkätstudien visar även att de psykofarmaka som främst används är klomipramin och fluoxetin,
men även haloperidol och amitriptylin används. Enkäten indikerar att resultatet är bäst för fluoxetin,
men på grund av låg svarsfrekvens är det svårt att dra några definitiva slutsatser. Enkätundersökningen bekräftar även att haloperidol bör reserveras för självtrauma. En veterinär anger att
psykofarmaka i praktiken sällan är användbart vid fjäderplockning och att hen själv inte använt det
på 11 år vid fjäderplockning.
Det är möjligt att effekten av SSRI och TCA främst är beroende av den serotoninåterupptagshämmande effekten, och om så är fallet bör en SSRI väljas i första hand då dessa är mest specifika
vad gäller denna effekt. Av de SSRI som används vid fjäderplockning verkar paroxetin vara att
föredra, även om det inte verkar användas i praktiken. Orsaken till att paroxetin bör föredras framför
fluoxetin är att paroxetin ger färre biverkningar och att en författare dessutom uppger att hen använder paroxetin som förstahandsval vid fjäderplockning.
Fjäderplockning är ett komplext problem och psykofarmaka kan vara en del av behandlingen, men
bör alltid användas med försiktighet och efter en noggrann analys om huruvida behandlingen är
nödvändig i det specifika fallet. Om psykofarmaka övervägs bör i första hand klomipramin,
fluoxetin eller paroxetin användas.

,

Feather-picking is a complex problem with many possible underlying causes and contributing
factors. It is a common problem with an estimated prevalence of 10-15% among companion parrots.
It is also a serious problem since it can cause and reflect poor welfare. This master thesis aims to
find out the prevalence of feather-picking in Sweden and how psychopharmacological treatment is
being used in feather-picking birds. To achieve this, a questionnaire was sent to veterinarians who
work with exotic pets, such as parrots.
A few examples of causes of feather-picking are disease, psychogenic causes and environmental
factors. Many diseases and factors have been associated with feather-picking but in many cases
causality has not been proven. Feather-picking can often continue even though the initial cause has
been removed, and the behaviour is then malfunctional. The treatment depends on the cause and can
include, for example, treatment of the underlying disease, environmental changes, psychopharmacological treatment and behaviour modification.
Psychopharmacological treatment can be useful in treating feather-picking, but the treatment
requires that the veterinarian has sufficient knowledge in the subject. There are several side effects
and general disadvantages and because of this the treatments suitability must be carefully considered
in every single case. The classes of medications described in the literature are tricyclic antidepressants (TCA), selective serotonin reuptake inhibitors (SSRI), antipsychotics/dopamine
antagonists and opioid antagonists. The substances which are being used in practice are mainly
clomipramine (TCA), paroxetine and fluoxetine (SSRI), but amitriptyline (TCA) and haloperidol
(antipsychotic/dopamine antagonist) can also be suitable in some cases. Amitriptyline can be useful
if clomipramine is not efficient or if concurrent itching or neuropathic pain is being suspected.
Haloperidol should be reserved for cases where the patient’s physical well-being is at risk without
treatment and is considered to work best in cases of self-trauma. Naltrexone (opioid antagonist) is
in practice almost never useful. Psychopharmacological treatment should only be used after disease
has been ruled out and only in combination with behaviour modification. Treatment should always
be initiated at the lowest dose to then titrate to the effective dose, to avoid adverse effects. Psychopharmacological treatment often has to be continued for several months and sometimes lifelong
treatment is necessary, but preferably the treatment should be discontinued after the problem has
been stable for 1-2 months.
The questionnaire was designed in the web tool Netigate and was sent out to 33 clinics which treat
parrots and was also posted in a Facebook group for, among others, veterinarians who work with
parrots. The questionnaire was open for 35 days and was answered by 11 people. Some individual
answers have been excluded because of the design of the questionnaire or because they did not
answer the question.
The survey largely confirms the literature in regards to the prevalence of feather-picking. The high
prevalence however does raise the question about the animal protection law in Sweden and whether
it is being followed or if stronger regulations are needed. The high prevalence is also concerning
since it reflects a poor welfare in Sweden’s companion parrots. The survey also shows that the species who are mostly affected by psychogenic feather-picking are African grey parrots, macaws
and cockatoos. The species who are mostly affected by disease-caused feather-picking are
budgerigars, cockatoos and love-birds. The information on what causes are common in which
species can be useful but must be used carefully, since it can lead to diseases being missed or
overlooked in a species which is mostly affected by psychogenic feather-picking. The fact that
African grey parrots, macaws and cockatoos are often affected by psychogenic feather-picking can
mean that birds of these species require a lot of stimulation, a need not met by their owners.
The survey also shows that the psychopharmacological substances that are mostly used are
clomipramine and fluoxetine, but also haloperidol and amitryptiline. The survey indicates that the
result is best for fluoxetine, however, because of the low response rate, it is hard to draw any
definitive conclusions. The survey also confirms that haloperidol should be reserved for self-trauma.
One veterinarian stated that psychopharmacological treatment in practice is rarely useful in featherpicking, and the veterinarian her- or himself has not used this treatment in feather-picking for the
last 11 years.
It is possible that the effect of SSRI and TCA is mostly dependent on the serotonine reuptake
inhibitor effect, and if this is the case a SSRI should be used firstly since they are most specific
regarding this effect. Of the SSRI used in feather-picking, paroxetine, may be preferable, even if it
is not being used in practice. Paroxetine should be preferred to fluoxetine because it has fewer
adverse effects and one author even states that he/she uses paroxetine as a first hand choice in
feather-picking.
Feather-picking is a complex problem and psychopharmacological treatment can be useful, but it
should always be used carefully and after a thorough analysis of whether the treatment is necessary
in the specific case. If psychopharmacological treatment is considered then the first hand choice
should be clomipramine, fluoxetine or paroxetine.

Main title:Fjäderplockning hos sällskapspapegojor
Subtitle:en enkätstudie med fokus på prevalens och användningen av psykofarmaka
Authors:Wester, Linnéa
Supervisor:Olsén, Lena
Examiner:Soto Ababneh, Ingrid
Series:UNSPECIFIED
Volume/Sequential designation:UNSPECIFIED
Year of Publication:2022
Level and depth descriptor:Second cycle, A2E
Student's programme affiliation:VY002 Veterinary Medicine Programme 330 HEC
Supervising department:(VH) > Dept. of Clinical Sciences
Keywords:Psykogen fjäderplockning, sjukdomsorsakad fjäderplockning, tricykliska antidepressiva medel, klomipramin, amitriptylin, selektiva serotoninåterupptagshämmare, fluoxetin, paroxetin, dopaminantagonister, antipsykotika, haloperidol, opioidantagonister, naltrexon
URN:NBN:urn:nbn:se:slu:epsilon-s-17579
Permanent URL:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-s-17579
Subjects:Animal husbandry
Language:Swedish
Deposited On:02 Mar 2022 07:18
Metadata Last Modified:03 Mar 2022 02:02

Repository Staff Only: item control page

Downloads

Downloads per year (since September 2012)

View more statistics

Downloads
Hits