Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Tid förhåller vi oss alla till. Ibland sker glapp i tidsplaneringen och då inträder väntan och väntrummet. Generellt är väntan något som upplevs som tråkigt och de flesta försöker att undvika att vänta eller åtminstone upplevelsen av att vänta. På perronger uppstår sådana väntrum och trots att dessa offentliga platser är ämnade för att vänta på är de sällan utformade för att stimulera dess resenärer. På perrongerna Triangeln och Malmö C i Malmö finns konst som förbigår det konventionella. Konsten är av digital prägel. I denna studie undersöks hur digital konst lämpar sig som arkitektoniskt element för att förhöja kvaliteten på väntan vid perronger.
Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om stadens väntplatser och digitaliseringens roll inom arkitekturen och stadsplaneringen samt att få en egen ökad förståelse för dessa. Även att bidra med kunskap om hur dessa, i framtiden, kan utvecklas och nyttjas i utformningen av stadens offentliga väntplatser.
Datainsamlingen har gjorts genom fallstudier på Triangeln och Malmö C som utarbetats genom tre stycken pilotstudier på Uppsala C. Litteraturstudier av mestadels elektroniska vetenskapliga texter har utgjort underlag för diskussion och jämförelse av insamlade data.
Resultatet visade att digital konst kan som arkitektoniskt element, bidra till en mer kvalitativ
väntan och att dess roll inte behöver vara primär för att göra detta. Aktiviteten på perronger påverkas av den fysiska utformningen av väntrummet samt att upplevelsen av den digitala konsten påverkas av aktiviteten på perrongerna. Av resultatet framgår det att stimulanser påverkar den upplevda väntetiden för resenärerna och att det finns en konkurrens mellan olika stimulanser på perrongen, varav en av dessa är från digital konst.
En av slutsatserna från studien är att digital konst på perronger betraktas på ett vis som skiljer sig från konst på museum och att dess roll därav blir en annan. Det som kvarstår att undersökas är bland annat hur den digitala konstens innehåll är kopplat till betraktarens känslor och hur det kan användas inom arkitekturen.

Time is something we can all relate to. Sometimes gaps occur in planning of time whereby the wait and the waiting room enters. Generally, waiting is considered boring and most people try to avoid waiting or at least the experience of waiting. In train platforms, such waiting rooms occurs and despite the fact that these public places are destined for waiting are they rarely designed to stimulate the travellers. On the platforms Triangeln and Malmö C in Malmö there is art that exceeds the conventional kind. The art is of digital approach. This study examines how digital art is suitable as an architectural element to improve the qualities of waiting in platforms.
The aim of this study was to contribute knowledge about the waiting spots in the city and the role of digitization within architecture and city planning, as well to increase my own knowledge within these. Furthermore, the aim was to contribute knowledge about how these could be developed and used in the future.
Collection of data has been done through case studies at Triangeln and Malmö C which was developed and structured through three pilot studies at Uppsala C. The literature study on mostly electronic scientific papers has been used as basis of discussion and comparison of the collected data.
The results indicated that digital as an architectural element, can contribute to a more qualitative
wait and that its role does not have to be primary to do so. The activity at platforms is affected by the physical design of the waiting room and the experience of the digital art is affected by the activity on the platform. It appears from the results that different stimuli affect the traveller’s waiting experience and that there is a competition among stimuli at platform whereby digital art compose one of them.
One of the conclusions from this study is that digital art at platforms can be viewed in a way that differs from art in museums which also provides digital art with a different role. What remains to be examined is, among other, how the content of digital art is connected to the viewer’s emotions and how this can be used within architecture.