Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Large areas of forests in the tropical region have during the last decades been lost and converted to new land uses while other areas have been degraded into secondary forests. These secondary forests need to be restored and rehabilitation through enrichment planting and liberation may help to speed up the recovery process. The objective of this thesis was to evaluate a rehabilitation method that includes enrichment planting, slashing of weeds and girdling of unwanted trees. The site for the project is situated in Sabah, Borneo in a secondary forest which had been logged and burnt by a wildfire. The project’s goal is to rehabilitate and increase biodiversity through enrichment planting of seedlings mainly belonging to the family Dipterocarpeaceae (dipterocarps). Compositions in terms of families, species, dipterocarps and number of stems were compared between rehabilitated and non- rehabilitated areas using paired plots and ANOVA. On rehabilitated areas enrichment methods of line and gap-cluster planting and maintenance of slashing and girdling of non-dipterocarps were used, whereas the non-rehabilitated areas were not slashed but partly affected by the girdled trees. Ten years after the enrichment planting the double amount of dipterocarp species were found on the rehabilitated area compared to the non-rehabilitated area, which proved to be a significant difference. On the other hand a statistically significant difference with 10 % more families on the non-rehabilitated area was seen. For total number of species, number of stems and dipterocarp stems between the treatments (rehabilitated area and non-rehabilitated area) there were no significant differences. However, in the class sapling a statistically significant difference was found between all families with more stems in the untreated area. In the class saplings of the dipterocarps a tendency was found with more stems in the treated area. This result indicates that planted dipterocarp seedlings have the opportunity, due to the artificial gap, to grow into the next size and become a sapling, whereas in the non-rehabilitated area the forest lacks gaps and seedlings do not have the same prospect to grow. The results suggest that it is possible to increase the number of dipterocarp species using the project’s methods of line and gap-cluster planting with accompanying maintenance. Few projects have been conducted to evaluate active human intervention in the rehabilitation of rainforest. The results described in this study demonstrate the usefulness of enrichment planting. More research of the natural recovery processes of secondary rainforests and continued rehabilitation projects are essential to assist in the development of future rehabilitation strategies.
Keywords: artificial gaps, Borneo, Dipterocarpaceae, forest degradation, forest fire, forest rehabilitation, liberation.

Stora delar av skogar i den tropiska regionen har under de senaste årtiondena försvunnit helt och ändrat markanvändning men en del områden har även degraderats till sekundära skogar. Kvarvarande sekundära skogar är i ett stort behov av återhämtning och via rehabilitering som t.ex. innebär att man hjälpplanterar och röjer konkurrerande vegetation runt de planterade plantorna, kan antagligen processen av skogens återhämtning påskyndas. Syftet med detta examensarbete var att utvärdera en rehabiliteringsmetod som inkluderar; hjälpplantering, röjning av konkurrerande vegetation och uppöppnande av skogen genom att ringbarka oönskade träd. Platsen för projektet är beläget i Sabah, Borneo i en sekundär regnskog som både har påverkats av brand och avverkning. Målet med projektet är att rehabilitera och öka biodiversiteten genom hjälpplantering av arter som främst tillhör familjen Dipterocarpeaceae (dipterocarper). Sammansättningen av familjer, arter, dipterocarper och antal stammar jämfördes mellan rehabiliterade och icke- rehabiliterade ytor, då man använder sig av parade ytor och ANOVA. På rehabiliterade ytor användes två hjälpplanterings metoder; linje och ”luck-kluster” plantering som sedan även underhölls genom röjning och ringbarkning av icke- dipterocarper, medan icke- rehabiliterade ytor ej har röjts men delvis har påverkats av de ringbarkade träden. Tio år efter hjälpplanteringen fann man dubbla antalet arter av dipterocarper på de rehabiliterade ytorna i jämförelse med de icke- rehabiliterade ytorna, vilket även visade sig vara en statistisk signifikant skillnad. Å andra sidan fann man en statistisk skillnad med 10 % fler antal familjer på icke- rehabiliterade ytor. För totala antalet arter, antal stammar och antal dipterocarp stammar mellan behandlingarna (rehabiliterade och icke rehabiliterade ytor) fanns inga signifikanta skillnader. Emellertid, av ”saplings” (plantor över 150 cm höjd upp till en diameter i bröst höjd på 4,9 cm) av alla familjer fanns en signifikant skillnad med fler antal stammar på de ytor som ej hade rehabiliterats. Det motsatta kunde ses i ”saplings” av dipterocarperna, där fann man en tendens med fler antal stammar på de rehabiliterade ytorna. Detta resultat antyder att odlade plantor har en fördel genom artificiella luckor som bidrar till att de kan växa in i nästa storleksklass och bli en ”sapling”, medans på icke- rehabiliterade ytor så finns inte så stor andel luckor och plantor där får inte samma möjlighet att växa. Resultaten indikerar att det är möjligt att öka antalet arter av dipterocarper genom att använda sig av projektets metoder av linje- och ”luck- kluster” plantering och underhåll av plantor i tio år. Få rehabiliteringsprojekt har utformats för att utvärdera åtgärder som t.ex. hjälpplantering och röjning. Förhoppningsvis kan dessa resultat och projektets planteringsmetoder vara till nytta för framtida projekt. Mer forskning om den naturliga återhämtningsprocessen av sekundära regnskogar och fortsatta rehabiliteringsprojekt är av betydelse för framtida strategier och metoder.