Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Urbana experiment har kommit att bli en framstående strategi inom stadsutveckling, men riskerar att reproducera ojämlika sociala förhållanden och förstärka befintliga hållbarhetsutmaningar. Syftet med denna studie var att undersöka vilken potential urbana experiment har för hållbar stadsutveckling, genom ett särskilt fokus på bostadssektorn som redan idag präglas av hållbarhetsutmaningar i form av bostadsojämlikhet samt utsläpps- och resursintensitet. Studien genomfördes som fallstudie av tre urbana experiment i form av bostadsprojekt som anses vara i framkant av hållbar bostadsutveckling: Greenhouse i Malmö, Brf Viva i Göteborg och Kvarteret Backåkra 2 i Stockholm. Genom litteraturstudier kunde ett analytiskt ramverk tas fram för en kvalitativ utvärdering av potentialen i urbana experimentella bostadsprojekt.
Projekten har potential om ekosocial integrering uppfylls i kombination med att experimenten leder till kunskapsspridning utanför det aktuella projektet. Ekosocial integrering kan förstås utifrån fyra dimensioner: Social rättvisa och jämlikhet, Hållbarhetsmedvetenhet, Deltagande och governance och Social sammanhållning.
Datainsamlingen gjordes genom dokument- och intervjustudier. Analys av motiv, innehåll och lärdomar för respektive fall visade att inget av dem fullt ut är ekosocialt integrerat. Experimentformen har dock möjliggjort att lärdomar kring specifika lösningar inom projekten sprids utanför det aktuella projektet. Studien illustrerar att experimenten generellt har ett tekniskt och ekologiskt fokus, där de sociala aspekterna indirekt nedprioriteras. Detta synliggör konflikten mellan och svårigheten i att förena ekologisk och social hållbarhet. Studien finner därför att experiment, trots dess fördelar för kunskapsspridning, inte kan omfamnas okritiskt som strategi för hållbar stadsutveckling. En ekosocialt integrerad analys är viktig för att säkerställa att experiment bemöter de mest relevanta
hållbarhetsproblemen, och kan först då bli
användbara verktyg med potential för hållbar stadsutveckling och verkligt ”goda exempel”.

Urban experiments have become a prominent strategy within urban development, but run the risk of reproducing inequality and reinforcing existing sustainability issues. The aim of this study was to investigate the potential of urban experiments for sustainable development, with a focus on the housing sector which is already characterized by sustainability issues such as housing inequality, and emission and resource intensity. The study was conducted as a case study of urban experiments consisting of three housing projects at the forefront of sustainable housing development: Greenhouse in Malmö, Brf Viva in Gothenburg, and Kvarteret Backåkra 2 in Stockholm. Through the extensive study of a vast body of literature, an analytical framework for a qualitative assessment of the potential in urban experimental housing projects was created. The projects have potential when eco-social integration is achieved in combination with knowledge diffusion beyond the specific project. Eco-social integration can be understood through four dimensions: Social Equity and Equality, Sustainability Awareness, Participation and Governance and Social Cohesion. Data collection was conducted through document and interview studies. An analysis of motive, content and learning in each case displayed that neither case was fully eco-socially integrated. The experimental model did however enable learning to be generated and diffused beyond the specific project. The study illustrated that the experiments generally have a technical and ecological focus, and social aspects are implicitly given a lower priority. This displays the conflict between and the difficulty of connecting ecological and social sustainability.
Thus, the study finds that experiments, despite their advantages for knowledge distribution, should not blindly be embraced as a strategy for sustainable urban development. An eco-socially integrated analysis is essential to ensure that experiments address the most relevant sustainability issues and only then can they be utilised as tools for sustainable development and truly become examples of “best practice”.