Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Binjurebarksinsufficiens är en sjukdom hos hund som kan ge många olika kliniska tecken. Primär
binjurebarksinsufficiens, som även kallas för Addisons sjukdom efter Thomas Addison som upptäckte sjukdomen 1855, är den vanligaste formen av sjukdomen och den vanligaste orsaken är idiopatisk autoimmun nedbrytning av binjurebarken. Detta leder till en brist på mineralkortikoider
(främst aldosteron) och glukokortikoider (främst kortisol). Hormonerna som produceras i binjurebarken är livsviktiga och sjukdomen kan bli livshotande om behandling inte sätts in i tid. Den kliniska bilden kan vara mycket varierande, allt från en relativt pigg hund till en hund i addisonkris.
Några av de vanligaste kliniska tecken som kan ses är anorexi, svaghet, kräkningar, diarré, nedstämdhet, polyuri, polydipsi och buksmärta men variationen av sjukdomstecken som kan förekomma är stor.
Binjurebarksinsufficiens förekommer även hos människa. De kliniska tecken som ses hos människa
liknar dem som ses hos hund. Ett kliniskt tecken som ses hos människa är olika varianter av muskuloskeletala yttringar vilka förekommer i 6–13% av fallen. De muskuloskeletala yttringar som har
rapporterats har varit bland annat flexionskontrakturer, kliniska tecken liknande reumatologiska
sjukdomar, ryggsmärtor och stelhet. Rapporterna om muskuloskeletala yttringar hos hund är få, enstaka fall av generell svaghet, ledsmärta och krampanfall har rapporterats. Det finns väldigt få studier om muskuloskeletala yttringar i samband med binjurebarksinsufficiens hos hund. Bakgrunden
till varför muskuloskeletala yttringar uppstår är fortfarande okänd.
Syftet med studien var att undersöka hur vanligt förekommande muskuloskeletala yttringar är hos
hundar med binjurebarksinsufficiens. I studien utvärderades även möjligheten att bedöma smärta
hos hundarna genom retrospektiv användning av smärtskalor. Studien baseras på journaler från Universitetsdjursjukhuset i Uppsala och totalt 84 hundar inkluderades i studiepopulationen.
I studien beskrevs någon form av muskuloskeletala yttringar hos 47 av de 84 hundarna (56 %). De
kliniska tecken som beskrevs i journalerna var ledsmärta, hälta, muskelkramper, muskeldarrning,
muskelsmärta, vinglighet, ryggsmärta, stelhet och muskelsvaghet. Dessa beskrevs i ungefär lika stor
grad. Muskuloskeletala yttringar var i de flesta fall ett av flera kliniska tecken som beskrivits hos
patienten men de kunde även beskrivas som enda tecken. Efter insatt behandling mot binjurebarksinsufficiens försvann de muskuloskeletala kliniska tecknen som beskrivits i 27 fall och var kvarstående i 6 fall. I 14 fall saknades tillräckligt med information för att bedöma utfallet. I studien sågs
ingen skillnad mellan hundar i kris jämfört med hundar som inte var i kris avseende beskrivningar
av muskuloskeletala yttringar eller utfall av behandling. Utifrån den här studien beräknas muskuloskeletala yttringar förekomma hos hund i ett spann på 4,8–24 % av fallen, men det kan sträcka sig
upp till 32 % beroende på om hundar i kris inkluderas eller inte. Detta motsvarar ungefär vad som
tidigare har setts hos människa. Möjligheten att använda smärtskalor retrospektivt bedömdes i denna
studie vara mycket begränsad då för lite information framgick i journalerna.
Konklusionen av studien är att muskuloskeletala yttringar förekommer hos hund med binjurebarksinsufficiens i liknande utsträckning som hos människa och är något att vara uppmärksam på vid
utredning av binjurebarksinsufficiens och av muskuloskeletala yttringar hos hund.

Adrenal insufficiency in dogs is a disease that can cause many different clinical signs. Primary adrenal insufficiency, also known as Addison’s disease after Thomas Addison who discovered the
disease in 1855, is the most common form of the disease and the most common cause is idiopathic
autoimmune degeneration of the adrenal cortex. This leads to a deficiency of mineralcorticoids
(mainly aldosterone) and glucocorticoids (mainly cortisol). The hormones produced in the adrenal
cortex are vital and insufficiency can become life threatening if treatment is not started in time. The
clinical picture can be very varied, ranging from a relatively alert dog to a dog in Addison’s crisis.
Some of the most common clinical signs are anorexia, weakness, vomiting, diarrhea, depression,
polyuria, polydipsia and abdominal pain, but the variety of signs that can occur is large.
Adrenal insufficiency also occurs in humans, with clinical signs similar to those seen in dogs. In
addition, different variants of musculoskeletal manifestations occur in 6-13% of the human cases.
The musculoskeletal manifestations that have been reported includes flexion contractures, clinical
signs similar to rheumatological diseases, back pain and stiffness. The reports of musculoskeletal
disorders in dogs are few, isolated cases of general weakness, joint pain and seizures have been
reported. There are very few studies on musculoskeletal manifestations associated with adrenal insufficiency in dogs. The background to why musculoskeletal manifestations occur is still unknown.
The purpose of this study was to investigate the possible occurrence of musculoskeletal manifestations in dogs with adrenocortical insufficiency. The study also evaluated the possibility of assessing
pain in dogs through retrospective use of pain scales. The study is based on medical journals from
the University Animal Hospital in Uppsala and a total of 84 dogs were included in the study population.
The study found some form of musculoskeletal manifestations in 47 of the 84 dogs (56%). The
clinical signs described were joint pain, lameness, muscle cramps, muscle tremors, shaking, painful
muscle and back, stiffness and muscle weakness. These occurred to about the same extent. Musculoskeletal manifestations were in most cases one of several clinical signs seen in the patient but
occurred also as the only clinical signs in some dogs. After initiating treatment for adrenocortical
insufficiency, the musculoskeletal signs disappeared in 27 cases and remained in 6 cases. In 14
cases, sufficient information was lacking to assess the outcome. The occurrence of musculoskeletal
manifestations or outcomes of treatment were similar in dogs that presented with crisis compared to
dogs that were not in crisis. Bases on this study, musculoskeletal manifestations are estimated to
occur in dogs in a range of 4,8-24% of cases but can be up to 32% if dogs in crisis were included.
This is comparable to what is seen in humans with adrenocortical insufficiency. The possibility of
using pain scales retrospectively was limited.
The conclusion of the present study is that musculoskeletal manifestations occur in dogs with adrenocortical insufficiency to a similar extent as in humans. Therefore, adrenocortical insufficiency is
a differential diagnosis to musculoskeletal manifestations and pain in dogs.