Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hästens spolmask, Parascaris spp., är vanligt förekommande hos föl och unga hästar. En individ som infekteras kan få sjukdomstecken från luftvägarna, men även nedsatt tillväxt och bukighet kan ibland ses. Ytterligare sjukdomstecken vid kraftig infektion är mekanisk obstruktion och perforation av tunntarmen, vilket kan leda till död hos den drabbade individen. Det finns två arter av hästens spolmask och traditionellt sett har man främst talat om arten Parascaris equorum; studier genomförda på senare tid pekar däremot på att den andra arten, Parascaris univalens, verkar vara den vanligast förekommande arten.

Historiskt sett har behandling mot spolmask möjliggjorts genom användning av anthelmintika ur någon av tre grupper: makrocykliska laktoner, bensimidazoler och tetrahydropyrimidiner. Under de senaste åren har dock en resistensproblematik noterats i på flera håll i världen; främst är det makrocykliska laktoner som omfattas av resistensproblematiken, men även gällande tetrahydropyrimider har studier rapporterat om en försämrad behandlingseffekt; därför är bensimidazoler ett förstahandsval vid behandling av spolmaskinfektion.

På ett svenskt stuteri har man på senare tid upplevt en försämrad behandlingseffekt av fenbendazol,
en bensimidazol. Syftet med den här studien var att sammanställa historisk behandlingseffekt, undersöka den kliniska effekten av fenbendazol, samt undersöka om det föreligger ett samband mellan spolmaskinfektion och nedsatt tillväxt hos föl på detta stuteri. Det medverkande stuteriet tar rutinmässiga individuella träckprover var fjärde vecka, och föl som urskiljer ≥100 EPG spolmask avmaskas med fenbendazol.Stuteriet är uppdelat på två gårdar, gård A och gård B, vilka båda deltagit i studien. Den historiska analysen utfördes på stuteriets data över träckprovsresultat och behandlingar (år 2016-2020). Stuteriet delade även med sig av viktdata från de i studien medverkande fölen, vilket möjliggjorde analys av samband mellan infektion och vikt.

Analys av historiska data visade att antal behandlingar per individ har ökat från 2016 till 2020, liksom den procentuella andelen av administrerade behandlingar som ej haft fullgod effekt (det vill säga inte minskat äggurskiljningen hos den behandlade individen till 0 EPG vid uppföljande träckprov ett par veckor senare). Prevalensen av spolmaskinfektion har samtliga år (2016-2020) varit >90 %, och det genomsnittliga smittrycket har under nämnda år varit jämnt. Under år 2020 analyserades den kliniska effekten av fenbendazol med ett faecal egg count reduction test. Resultatet visade resistens mot fenbendazol på gård A, men endast misstänkt resistens mot läkemedlet på gård B. En del föl hade vid behandlingstillfället även en blodmaskinfektion och behandlades därför också med ivermektin. Behandling med fenbendazol i kombination med ivermektin hade bättre effekt mot spolmask än behandling med enbart fenbendazol på gård A. Analysen av viktdata visade en trend för lägre procentuell viktuppgång för föl med högt medel-EPG, men den var inte signifikant.

Den här studien är den första i Europa att visa resistens mot fenbendazol hos hästens spolmask. Resultatet är mycket oroväckande, då det redan finns konstaterad resistens mot makrocykliska laktoner och tetrahydropyrimidiner. Det hade varit av intresse att undersöka den kliniska effekten av fenbendazol vid fler stuterier i Sverige för att ytterligare kartlägga resistensläget.

Equine ascarids, Parascaris spp. are common parasites in young horses. Infection can provoke symptoms from the airways, as well as poor growth and pot-bellied appearance. Heavy infection can also cause obstruction and subsequent perforation of the small intestines, which increases the mortality. Two equine ascarid species exist, of which Parascaris equorum is the one that has been referred to as the most common species; however, latest studies have showed that in fact the other species, Parascaris univalens, is probably more commonly occurring.

Conventionally, deworming with macrocyclic lactones, benzimidazoles and tetrahydropyrimidines has been able to eliminate the parasite from the affected horse. However, during the last couple of years, problems regarding resistance have arisen. The resistance has been observed mainly against the macrocyclic lactones and tetrahydropyrimidines.

At a horse stud in Sweden, the personnel have noted a lacking deworming effect using fenbendazole (a benzimidazole).The aim of this study was to analyze and systematically review historical deworming data collected from this farm (2016-2020), to provide assessment of the clinical effect of fenbendazole during 2020, and to find whether there is a correlation between ascarid infection
and the growth of the foals. This study was performed at only one farm with two subgroups, stud A and stud B.

Investigating the deworming routine revealed that individual faecal samples were analyzed routinely approximately every fourth week and foals exceeding 100 EPG (parasite eggs per gram faeces) of Parascaris spp.eggs were treated with fenbendazole. The deworming data collected between 2016- 2020 showed that the number of treatments per foal and the proportion of non-effective anthelmintic treatments (treatments that had failed to reduce the amount of shed ascarid eggs in faeces to 0 EPG by the time for the follow up faecal sample a few weeks later) had increased. The prevalence of ascarid infection had been >90% during all years (2016-2020), and the average infection pressure had been steady. The clinical effect of fenbendazole evaluated with a faecal egg count reduction test in 2020 indicated resistance to fenbendazole on stud A and emerging resistance on stud B. Foals with co-infection of both cyathostomins and Parascaris spp. received treatment with both fenbendazole and ivermectin (a macrocyclic lactone). This combination of drugs showed a better effect against Parascaris spp. on stud A, rather than a single treatment with only fenbendazole. Analyzing the potential correlation between ascarid infection and body weight indicated a lower weight gain in foals with higher EPG of Parascaris spp., though not significant.

This is the first study in Europe to indicate an apparent resistance to fenbendazole in the equine ascarid. This is alarming as resistance to both macrocyclic lactones and tetrahydropyrimidines already exist. It is therefore important to further investigate the effect of fenbendazole against the equine ascarid on several farms in Sweden.