Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Patologi från rörelseapparaten är ett vanligt problem hos djurslaget häst, både i Sverige och utomlands. Det ger dels ett ökat djurlidande men också ökade kostnader för djurägaren och är därför ett
viktigt problem att adressera.
Vid en hältutredning är det vanligt att veterinären använder sig av diagnostiska anestesier för att
ta reda på varifrån smärtan kommer. Diagnostiska anestesier kan läggas intraartikulärt, intrasynovialt, perineuralt eller genom infiltration i den misstänkta vävnaden. Effekt av bedövning utvärderas
efter viss tid och en markant förbättring eller total eliminering av hältan tolkas som att det smärtande
området lokaliserats. Om lokalanestesin bedöms som negativ går vanligen veterinären vidare med
ytterligare en diagnostisk anestesi.
Ett problem med diagnostiska anestesier är att det kan vara svårt att veta hur lång tid det bör gå
innan ytterligare anestesi kan läggas. Det finns risk att en efterföljande bedövning felaktigt tolkas
som positiv då det egentligen var den föregående bedövningen som påverkat hältan, men att den
behövde ytterligare tid innan den hade effekt. Syftet med den här uppsatsen var att undersöka anslagstider för olika bedövningar lagda på bakbenshalta hästar. Detta för att kunna ge vägledning i
hur lång tid det bör gå innan veterinären kan gå vidare med en ny bedövning. Hypotesen är att den
maximala effekten av en del bedövningar kan komma långt senare än de 10-30 minuter som hästen
oftast får vänta innan effekten av bedövningen kontrolleras.
Data samlades in på hästkliniken vid Universitetsdjursjukhuset vid Sveriges lantbruksuniversitet
i Uppsala. Det här examensarbetet är en pilotstudie som inkluderar nio hästar. De ingående hästarna
var patienter som inkom till kliniken för hältutredning. Hältan lokaliserades till bakbenen där veterinären la åtminstone en diagnostisk anestesi som minskade hästens objektivt mätta asymmetri med
minst 50 %. Hästarna mättes med det objektiva rörelsemätningssystemet QHorse från Qualisys.
En av de ingående hästarnas hälta bedömdes subjektivt släckt på den andra bedövningen men då
bedövning lades igen dagen efter visade det sig att hästen förmodligen släckt på den tidigare lagda
knäledsbedövningen då bedövningsmedlet fått tid att diffundera till den smärtande vävnaden. Anslagstiden var under dag två 60 minuter och under dag ett 160 minuter. En annan häst uppvisade
visserligen en förbättring i hältgrad efter 25 minuter, men inte tillräckligt för att uppnå kriteriet för
släckning i det här arbetet. När den sedan fick vila ytterligare sågs ytterligare förbättring och hästen
konstaterades med en positiv diagnostisk anestesi efter 45 minuter.
Resultaten tyder på att det finns vissa hästar vars hälta släcks efter mer än 10-30 minuter vilket
skulle överensstämma med den uppsatta hypotesen.
Hältutredning är mycket komplext och i framtiden eftersöks vidare forskning kring anslagstider
i samband med specifika diagnostiska anestesier på häst. Men redan nu kanske det finns grund att
revidera den hältutredning som görs idag. Detta genom att låta den ta längre tid och att genomföra
flera rörelseundersökningar både innan bedövning lagts och efter att hästens hälta konstaterats släckt
för att säkerställa diagnosen.

Pathology in the locomotor apparatus is common in horses, both in Sweden as well as in other
countries. It constitutes a welfare issue for the horse and increases costs for the owner. Prompt diagnosis and treatment are thus important.
During a lameness evaluation the veterinarian commonly uses diagnostic analgesia to locate the
painful anatomical area. Diagnostic analgesia can be performed by intraarticular injection, intrasynovial injection, perineural injection or by infiltration into the suspected tissue. The effect is evaluated after some time and a significant improvement, or complete abolishment of lameness, indicates that the analgesia was positive and that the painful area has been located. If the diagnostic
analgesia is judged as negative the veterinarian usually proceeds with an additional diagnostic analgesia. These injections are commonly referred to as blocks.
One difficulty with sequential diagnostic analgesic administrations is knowing when to proceed
with the next block. The risk is that the latest diagnostic analgesia is assessed as positive when in
reality it was a previous one that decreased the lameness.
The purpose of this master thesis is to investigate the time of onset for blocks made on hindlimb
lame horses. This knowledge can be used to give recommendations to veterinarians regarding the
appropriate time between sequential blocks. The hypothesis is that the maximum effect of some
diagnostic analgesic procedures can be seen much later than the 10-30 minutes usually allowed
before the block is judged negative and sequential blocks are performed.
Data was collected at the Equine Clinic of the University Animal Hospital at the Swedish University of Agricultural Sciences in Uppsala. This master thesis is a pilot study including nine horses.
The included horses were presented to the clinic due to suspected lameness. The lameness was localised to the hindlimbs and the veterinarian performed one or more diagnostic analgesic procedures
that reduced the objectively measured lameness by a minimum of 50%. The horses were measured
with the objective motion capture system QHorse from Qualisys.
One of the included horses was subjectively assessed with a positive response to its second diagnostic analgesia. However, the following day, it was discovered that the horse probably responded
to the previously performed knee joint analgesia that, with time, diffused into the painful area. Time
of onset was 60 minutes during the second day and 160 minutes during the first day. Another horse
was deemed to show positive response to diagnostic analgesia 45 minutes after it was performed.
The results show that there are horses whose lameness is alleviated after more than 10-30 minutes which somewhat supports the hypothesis.
Lameness evaluation is very complex and in the future further research is required to know more
about the time of onset following different diagnostic analgesia. But there may already be grounds
to revise the lameness evaluation that is being done today. Maybe by extending the examination
time and do multiple measurements before and after diagnostic analgesia a more accurate diagnosis
can be reached.