Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

This study sought to retrospectively investigate the presence of a subchondral bone defect and its relation to lesions associated with osteoarthritis (OA) in the distal tarsal joints of Icelandic horses. The subchondral bone defect has earlier been described and validated in this breed, and is a potential biomarker for early signs of OA. The initial material used for this study was analogue radiographic projections from 788 joints in 394 adult skeletally mature horses. All the material was initially evaluated with respect to image quality, number of projections taken for each joint, if the structures of interest can be seen in the projections, if the radiographs showed open physes at the distal tibia or proximal metatarsus and if the joints had advanced stages of OA which might obscure the subchondral bone defect. Out of the initial 788 joints, 130 joints from 117 different horses were selected for further evaluation. Three projections were used for each joint in order to assess the presence of the subchondral bone defect and OA lesions in the centrodistal (CD) and tarsometatarsal (TMT) joint. The joints were assessed by the student (SW) and supervisor (KH) by grading each lesion 0 - 3, including the subchondral bone defect depending on the severity of the findings. The lesions associated with OA that were graded in the study were periarticular osteophytes, narrowing/lack of joint width space, subchondral sclerosis, entheseophytes and cyst-like lesions. All joints were also given a subjective OA grading between normal, suspected mild, mild, moderate and severe (0 - 4). Out of the 130 joints evaluated SW identified the subchondral bone defect in 38 (29.2%) of the joints, while KH saw the defect in 35 joints (26.9%). The defect was detected by both KH and SW in 18 joints with or without concurrent OA, and in 7 out of these 18 joints the defects were seen as the only finding. In a majority of the cases, the defect was observed in the CD joint, which is in agreement with earlier research. However, in a number of projections, the subchondral bone defect could also be identified in the TMT joint by both assessors. One may speculate that the different levels of experience with interpreting distal tarsal joints on analogue radiographs could explain why there was a notable difference in which joints the defect was identified. The result show that the subchondral bone defect is present and could be identified in (combination with concurrent OA and as the only finding) in a material consisting of analogue radiographs taken of adult Icelandic horses. As for the subchondral bone defects in relation to clinically manifest and significant OA, longitudinal studies are needed in order to further evaluate the defect as a possible biomarker for early OA.

I denna studie görs en ansats att undersöka förekomsten av en subkondral bendefekt och dess relation till förändringar som är förknippas med osteoartrit (OA) i den distala tarsalledens glidleder hos islandshästar. Den subkondrala bendefekten har tidigare beskrivits och validerats för denna ras, och är en potentiell biomarkör för tidigt stadie av OA. Det material som användes till denna studie bestod av analoga röntgenprojektioner på 788 leder från 394 olika vuxna hästar. Inledningsvis undersöktes materialet med hänsyn till bildkvalitet, antal projektioner som var tagna för varje led, om projektionerna kunde visualisera de strukturer som skulle undersökas, om tillväxtzoner sågs vid distala tibia eller proximala metatarsus på röntbenbilderna och om lederna hade långt gångna OA-förändringar som försvårar bedömningen av den subkondrala bendefektens förekomst. Efter gallring kvarstod 130 leder från 117 olika hästar som användes för vidare utvärdering. Tre stycken projektioner användes från varje led för att undersöka förekomst av den subkondrala bendefekten samt förändringar kopplade till OA. Lederna som undersöktes var centrodistal- (CD) och tarsometatarsalleden (TMT). Lederna bedömdes av studenten (SW) och handledaren (KH) genom att gradera varje förändring samt den sub-kondrala bendefekten mellan 0 - 3 avseende hur grava fynden var. De förändringar som är kopplade till OA som graderades i studien var periartikulära osteofyter, förträngning/avsaknad av ledspringa, subkondral skleros, enteseofyter och cystliknande förändringar. Alla leder bedömdes också med hänsyn till den subjektiva grad av OA som upplevdes av den som graderade och gavs en grad mellan normal, misstänkt mild, mild, måttlig och grav (0 - 4). Av de 130 leder som bedömdes, identifierade SW den subkondrala bendefekten i 38 (29,2%) olika leder, medan KH såg defekten i 35 (26,9%) olika leder. Defekten sågs av både SW och KH i 18 leder med eller utan samtidig förekomst av andra fynd med koppling till OA, samt i 7 av dessa 18 leder som ensamt fynd. Majoriteten av de defekter som identifierades förekom i CD-leden, som också har bekräftats av tidigare studier. Defekten kunde även ses, om än i mindre usträckning, i TMT-leden av både studenten och handledaren. Olika grad av erfarenhet med att bedöma distala tarsalleder med hjälp av analoga röntgenprojektioner kan ha gett upphov till en påfallande skillnad gällande vilken led som defekten upptäcktes i. Resultaten visar att den subkondrala bendefekten kan ses (i kombination med förändringar kopplade till OA och som ensamt fynd) i det material som undersökts. Kopplingen mellan den subkondrala bendefekten och dess möjliga koppling till kliniskt manifesterad OA kräver ytterligare forskning av longitudinell karaktär för att utröna om defekten är en möjligt markör för tidig OA.