Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kaninen (Oryctolagus cuniculus) används i biomedicinsk forskning och sedan flera år tillbaka har dess popularitet ökat som sällskapsdjur, något som ställer högre krav på veterinärvård av dessa djur. Smärta kan bedömas med objektiva och subjektiva metoder, som t.ex. bedömning av fysiologiska parametrar och beteenden. Hos kanin kan smärta leda till ett livshotande tillstånd och som bytesdjur tros kaniner ofta dölja tecken på smärta i syfte att öka chansen till överlevnad. Vidare saknas validerade metoder för smärtbedömning på kanin. Som konsekvens försvåras både smärtbedömningen och bedömningen av effekten av analgetisk behandling, vilket kan resultera i att adekvat analgesi inte uppnås. Smärtbehandlingen försvåras även av att farmakologiska data för flera analgetika saknas för kanin och att tillgången till registrerade analgetika är mycket begränsad. Som resultat används analgetika ofta ”off-label” och enligt protokoll extrapolerade från andra djurslag. Syftet med detta examensarbete var att undersöka hur kliniskt aktiva veterinärer i Sverige bedömer och behandlar smärta på sällskapskaniner i jämförelse med internationella forskningsresultat.

En webbaserad enkät skickades till smådjursmottagningar av varierande storlek under hösten 2019. Målgruppen var veterinärer med ett intresse för kaninmedicin eller som tar emot kaninpatienter på klinik. Enkäten bestod av frågor om veterinärens bakgrund, smärtbedömning, smärtbehandling och kunskap om smärta på kanin och besvarades av 44 veterinärer. Resultatet visade att majoriteten av veterinärerna tog emot 1-5 kaniner per månad och att de vanligaste kaninraserna som behandlades var dvärgvädur och blandraser. Majoriteten av respondenterna hade utbildat sig i sjukvård av kanin, framför allt genom att delta i kurser. De vanligaste tillstånden som behandlades var gastrointestinala sjukdomar och sårskador, det vanligaste ingreppet som utfördes var kastration av hankanin. Dessa tillstånd och ingrepp var även de som flest gav smärtlindring vid. Ca 70 % ansåg att de bara ibland eller inte alls kunde bedöma smärta på kanin. De vanligaste tecknen på smärta ansågs vara en förändrad kroppshållning (t.ex. ihopkrupen position) eller en förändrad aktivitet (t.ex. mer stillsam).

DDen vanligaste substansen för behandling av smärta vid olika tillstånd eller ingrepp angavs vara meloxikam, både som enskild behandling och i kombination med andra läkemedel. Butorfanol och buprenorfin var de näst vanligaste substanserna. För lokalbedövning sågs störst användning av lidokain. De angivna dosregimerna för respektive substans vid olika tillstånd/ingrepp varierade och de flesta svaren var inte kompletta, t.ex. utelämnades dos eller behandlingslängd. Sammantagen information från respondenterna indikerade att de flesta behandlade i enlighet med de rådande rekommendationerna för respektive substans. Övervägande delen av respondenterna angav att de höll sig uppdaterade inom kaninmedicin genom att delta eller hålla i kurser/utbildningar, läsa litteratur eller diskutera med kollegor. Resultatet indikerade att det fanns ett intresse för kaninmedicin hos de flesta av veterinärerna i studien, men även att det fanns ett behov av vidare utbildning och forskning inom området.

The rabbit (Oryctolagus cuniculus) is used as a model for biomedical research and since several years it is gaining popularity as a companion animal, thereby increasing the requirement of veterinary care of these animals. Assessment of pain can be performed by objective and subjective methods, e.g. measuring physiological parameters and observing behaviours. In rabbits pain can result in a life-threatening condition and since rabbits are prey animals they are believed to mask signs of pain in order to increase chances of survival. In addition there is current lack of validated methods for assessing pain in rabbits. As a consequence it can be difficult to perform assessment of pain and evaluate the efficacy of analgesic treatment, which may lead to the rabbit not receiving adequate analgesia. Difficulty of pain treatment in rabbits is also aggravated by the lack of pharmacologic data for several analgesics and by the limited access to registered analgesics for use in rabbits. As a result analgesics are often used offlabel and according to protocols extrapolated from other species. The aim of this study was to investigate how clinically active veterinarians in Sweden perform assessment and management of pain in companion rabbits compared to international research findings.

A web-based survey was sent to veterinary clinics of different sizes for small animals in the autumn of 2019. The target group of the study was veterinarians with an interest in rabbit medicine or who receive rabbit patients at a clinic. The survey consisted of questions about the background of the veterinarian, pain assessment, pain treatment and knowledge of pain in rabbits and was answered by 44 veterinarians. The result showed that the majority of the veterinarians received 1-5 rabbits per month and that the most commonly treated breeds were the Holland lop and mixed breeds. The majority of the respondents were educated in health care of rabbits, mainly by attending courses. The most commonly treated conditions were gastrointestinal diseases and injuries, the most commonly performed procedure was castration of male rabbit. The same conditions and procedure were also most commonly treated with analgesics. About 70 % considered that they sometimes or not at all could perform assessment of pain in rabbits. The most commonly seen signs of pain were considered to be change of body posture (e.g. tight huddle) or a changed activity (e.g. more still).

The most used substance for treatment of pain at different conditions or procedures was meloxicam, both as single treatment and in combination with other drugs. Butorphanol and buprenorphine were the second most common substances. The most used substance of local anesthetics was lidocaine. The specified dosage regimen varied for most substances at different conditions or procedures and most answers were not complete, e.g. left out dosage or length of treatment. Aggregative information about the dosage regimen from the respondents indicated that most of them performed treatment according to the recommendations for each substance. The majority of the respondents kept themselves updated in rabbit medicine by educating or attending courses/educations, reading literature or discussing with colleagues. The result of the study indicated that most of the veterinarians had an interest in rabbit medicine, but also that there was a need of further education and research in this area.