Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Hästars uppvakning efter anestesi innebär många risker. Detta bidrar till att mortaliteten vid
hästanestesi är mycket högre jämfört med mortaliteten vid anestesi av smådjur och människor.
Hästars naturliga flyktbeteende gör ofta att de försöker resa sig innan narkosläkemedlen eliminerats.
Detta kan få följder som frakturer, ledluxationer, skall- och ögontrauma vilket vidare kan leda till
beslut om avlivning.
Olika metoder för att assistera hästar under uppvakningen har utvecklats genom åren. Flera av
metoderna är dock kostsamma, personalkrävande och kan utgöra flertalet risker för både patient och
personal. Den mest kliniskt använda metoden, rep-assisterad uppvakning, är enkel och relativt säker
men evidensen för denna metod är motstridiga. Ett kostnadseffektivt, säkert och välfungerande
alternativ vore önskvärt.
Detta kandidatarbete inom djuromvårdnad presenterar resultat och slutsatser från en
experimentell pilotstudie som utfördes våren 2019 på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Sex
friska shetlandsponnyer (två ston och fyra valacker i åldern 10 – 21 år) sövdes vid två tillfällen
vardera. Vid ena tillfället användes ett justerbart (höj- och sänkbart) tak. Syftet var att undersöka om
man med hjälp av detta kunde bromsa ponnyernas första, instinktiva försök till resning. Takets lätta
konstruktion innebar att det inte tvingade ponnyerna att ligga kvar och det utgjorde inte heller någon
ökad skaderisk. Alla ponnyer sövdes enligt samma anestesiprotokoll och med samma tidsramar vid
båda försöken. Vid bestämda tillfällen under försöken togs blodprover för att mäta blodglukos,
blodlaktat och serumkortisol. Hjärtfrekvensen mättes med hjälp av ett pulsband under tiden som
ponnyerna var i uppvakningsboxen. Dessa parametrar analyserades sedan för att undersöka om
ponnyerna var mer stresspåverkade vid uppvakning med justerbart tak än vid uppvakning utan
justerbart tak. Blodglukos, blodlaktat, serumkortisol och hjärtfrekvens påverkas av stressresponsen
och har tidigare använts i flera studier för att mäta stress hos hästar.
Alla anestesierna förlöpte utan komplikationer och inga ponnyer skadades under
uppvakningarna. Det gick inte att påvisa några signifikanta skillnader i blodglukos, blodlaktat,
serumkortisol eller hjärtfrekvens vid uppvakning med justerbart tak jämfört med uppvakning utan
justerbart tak. Det gick däremot att se en signifikant ökning i både blodglukos och serumkortisol
över tid vid både kontrollförsök och takförsök.
Baserat på att det inte gick att se någon signifikant skillnad i blodglukos, blodlaktat,
serumkortisol och hjärtfrekvens mellan kontrollförsök och takförsök drog författarna slutsatsen att
det justerbara taket inte innebar någon ökad stress för shetlandsponnyerna under försöken. Förhöjda
nivåer av blodglukos och serumkortisol kunde ses över tid vid båda tillfällena, men detta var troligen
en naturlig fysiologisk reaktion av anestesin och efterföljande uppvakning.
Vidare studier inom området behövs för att skatta ett resultat som är mer applicerbart på hela
den svenska hästpopulationen. Resultaten kan ligga till grund för att utveckla en ny metod som
eventuellt kan göra uppvakning efter anestesi säkrare för hästar i framtiden.

The recovery period after equine anaesthesia involves many risks. This contributes to the mortality
rate in horses undergoing anaesthesia being much higher than the mortality rate in small animals
and humans. Horses' natural flight behavior often leads to premature attempts to rise while they are
still affected by the anaesthetic drugs. This can result in injuries such as fractures, joint dislocations,
skull and eye trauma, which in the end can lead to the decision to euthanize.
Various methods to assist the horse during recovery have been developed over the years.
However, several of the methods are costly, personnel-intensive and can pose many risks to both
patients and staff. The method that is most frequently used in clinics today, rope-assisted recovery,
is simple and relatively safe, but the evidence for this method is contradictory. A cost-effective, safe
and well-functioning alternative would be desirable.
This Bachelor´s thesis on the subject of animal care presents the results and conclusions of an
experimental pilot study conducted in the spring of 2019 at the Swedish University of Agricultural
Sciences (SLU). Six healthy Shetland ponies (two mares and four geldings, age 10 - 21) underwent
anaesthesia at two separate occasions each. During one of these occasions, a height adjustable
ceiling was used during the recovery. The purpose of the ceiling was to inhibit the ponies' first,
instinctive attempts to rise. Because of its lightweight construction, the ceiling did not force the
ponies to stay in recumbency and it did not pose any additional risks. The same protocol for
anaesthesia and the same timeframes were used for all the experimental trials. At specific points
during the trials, blood samples were taken to measure changes in blood glucose, blood lactate and
serum cortisol. The heart rate was measured during the time that the ponies were in the recovery
room. These four parameters were then analyzed to estimate whether the ponies were more stressed
when recovering with the adjustable ceiling than when recovering without the adjustable ceiling.
Blood glucose, blood lactate, serum cortisol and heartrate are all affected by the stress response and
have previously been used in several studies to measure stress in horses.
There were no significant differences in blood glucose, blood lactate, serum cortisol or heart rate
during recovery with the adjustable ceiling compared to recovery without the adjustable ceiling.
However, there was a significant increase in blood glucose and serum cortisol over time in all the
trails. This increase could probably be considered a normal physiological response to anaesthesia
and recovering after anaesthesia.
Based on the fact there were no significant differences in blood glucose, blood lactate, serum
cortisol and heart rate, the authors concluded that the adjustable ceiling did not cause any increased
stress in the Shetland ponies during the recoveries.
Further studies in this scientific field are necessary to be able to obtain results that are more
applicable to the Swedish horse population in its entirety. The results can then form the basis for a
new method that can make recovery after anaesthesia safer for horses in the future.