Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Det finns ett hundratal patogena (sjukdomsframkallande) organismer som potentiellt kan spridas via
avloppsvatten. Bland dessa är det framför allt patogena organismer som infekterar mag-tarmkanalen
som är av störst betydelse, eftersom de ofta utsöndras i stora mängder i avföringen och hamnar i
avloppsvattnet. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1989:39) bör det finnas beredskap för att
desinfektera avloppsvatten från smittskyddssynpunkt. Det gäller infektionskliniker på sjukhus,
obduktionsavdelning från sjukhus med infektionsklinik och vissa mikrobiologiska laboratorier. Beredskapen
för att kunna desinfektera avloppsvatten är dock resurskrävande och kravens relevans har
ifrågasatts. Den här rapporten gjordes på uppdrag av Socialstyrelsens smittskyddsenhet med syftet att
undersöka om och i vilken omfattning patogena mikroorganismer sprids till avloppsvattnet från
sjukhus idag. Det gjordes även en jämförelse med samhället i övrigt, dvs. en bedömning av smittobelastningen
via sjukhusavlopp på de allmänna avloppssystemen. I den totala bedömningen berördes
olika aktiviteter som laboratorieverksamhet, obduktioner, tvätt och städning men den gjordes framför
allt utifrån potentiell spridning från vårdade patienter. Det gjordes för vård i samband med ”normal”
verksamhet men även som det står i de allmänna råden (SOSFS 1989:39) "i samband med ett större
antal patienter med sjukdomar som smittar via avföringen". Andelen vårdade ställdes sedan i relation
till det totala antalet smittbärare i samhället inklusive de symtomfria. Störst fokus lades på
anmälningspliktiga infektioner orsakade av Salmonella, Campylobacter, EHEC, hepatit A, Giardia,
Cryptosporidium och amöba.

I projektet gjordes en teoretisk jämförelse med beräknade kvoter för koncentrationen av de utvalda
patogenerna i avloppsvatten från fyra sjukhus samt motsvarande allmänna avloppsreningsverk. De
beräknade kvoterna angav att smittobelastningen från sjukhus i många fall var större jämfört med
samhället i övrigt. Det finns däremot uppenbara begränsningar med att utifrån sjukdomsstatistiken
uppskatta mängden patogener som sprids med avloppsvattnet. Rapporteringen av smittfall via
nationella övervakningssystem formas bl.a. av komplexa biologiska och sociala faktorer och det är
mycket som påverkar förloppet från att en person blir exponerad och infekterad till att fallet
registreras hos SMI. De fall som registreras antas utgöra en bråkdel av det totala antalet infekterade
och potentiella smittbärare i samhället.

Bland de som vårdas på infektionskliniker utgör personer med misstänkta mag-tarminfektioner en
betydande vårdgrupp. Det är därför troligt att halterna av smittämnen i avloppsströmmar från en
infektionsklinik eller annan medicinsk vårdenhet vid en given tidpunkt kan vara högre än i avloppsvatten
från t.ex. enskilda hushåll. Däremot antas utsläppen från alla hushåll och verksamheter utanför
sjukhusen totalt sett vara större än enskilda sjukhus bidrag till det allmänna avloppsnätet. Det baseras
bl.a. på att vårdtiden vanligtvis är någon eller några dagar. Dessutom kan symtomfria smittbärare och
de med symtom men som inte behöver läggas in på sjukhus sprida smittämnen via avloppet i
hemmet, vilket även gäller vårdade patienter innan och efter sjukhusvistelsen. Det bör även
understrykas att avloppsmängderna från enskilda sjukhus sannolikt utgör mindre än 1 % av den totala
mängden avloppsvatten som de allmänna avloppsreningsverken behandlar varje år.

Sammanfattningsvis innebär det att en mindre andel av smittflödet kommer att passera eventuell
saneringsanläggning vid infektionskliniken medan den största andelen av smittflödet kommer att
transporteras till de allmänna avloppsreningsverken. Därför kan det allvarligt ifrågasättas hur stor
effekt rening av avloppsvatten vid infektionskliniker eller sjukhus har för belastningen av smittämnen.