Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Kronisk njursjukdom är ett vanligt förekommande sjukdomstillstånd hos framför allt äldre
katter och även en vanlig orsak till avlivning hos katt. För att bedöma njurfunktionen hos katt
analyseras vanligtvis koncentrationen av kreatinin i serum eller plasma, vilket är en enkel men
relativt okänslig metod. En mer optimal markör för nedsatt njurfunktion vore därför av kliniskt
värde.
Syftet med detta examensarbete var att undersöka om serumkoncentrationen av symmetriskt
dimetylarginin (SDMA), analyserat med Catalyst SDMA Test, skiljer sig mellan azotemiska
katter med misstanke om nedsatt njurfunktion, icke azotemiska katter med misstanke om
nedsatt njurfunktion samt icke azotemiska katter, där ingen misstanke om nedsatt njurfunktion
föreligger. Studien syftade även till att undersöka hur serumkoncentrationen av SDMA förhåller sig till serumkoncentrationen av kreatinin i studiepopulationen samt om serumkoncentrationen av SDMA varierar med kön, ålder, vikt eller BCS.
Serum samlades in från friska katter samt katter som varit inskrivna för undersökning och
behandling vid UDS. Totalt 58 katter inkluderades i studien och delades sedan in i fyra grupper
baserat på koncentration av kreatinin i serum samt eventuella fynd på njurarna vid bukultraljud;
friska katter, icke azotemiska katter utan misstanke om nedsatt njurfunktion men med andra
sjukdomar eller skador, icke azotemiska katter med renal avvikelse vid ultraljud samt azotemiska katter med renal avvikelse vid ultraljud.
Serumkoncentration av SDMA var signifikant högre hos azotemiska katter med renal avvikelse
vid ultraljud jämfört med övriga grupper. Dock hade 8 av 20 azotemiska katter en normal
serumkoncentration av SDMA och 1 av 10 icke azotemiska katter med renal avvikelse vid
ultraljud hade en förhöjd koncentration av SDMA. Samtliga friska katter samt icke azotemiska
katter utan misstanke om nedsatt njurfunktion hade en serumkoncentration av SDMA som låg
inom referensintervallet (0-0,69 µmol/l).
Ett samband sågs mellan serumkoncentrationen av SDMA och serumkoncentrationen av kreatinin (r = 0,59, p <0,0001), där SDMA ökade med ökande koncentration av kreatinin. Inget
signifikant samband sågs dock mellan koncentrationen av SDMA och kön, ålder, vikt eller
BCS.
Det konkluderades att serumkoncentrationen av SDMA var signifikant högre hos azotemiska
katter med renal avvikelse vid ultraljud jämfört med övriga grupper, men 40 % av dessa katter
hade en koncentration av SDMA inom referensintervallet. Samtidigt var SDMA förhöjt hos 10
% av icke azotemiska katter med renal avvikelse vid ultraljud. Användbarheten av SDMA som
markör för nedsatt njurfunktion hos katt bör undersökas vidare i en större population, och gärna
med en studiedesign där den faktiska njurfunktionen bedöms med hjälp av estimering av GFR.

Chronic kidney disease is a common condition, especially in geriatric cats, and it is also a common cause of euthanasia. Assessment of renal function in cats usually includes measurement of
serum or plasma creatinine concentration, which is a simple but relatively insensitive method.
A more sensitive marker of impairment of renal function is therefore of clinical interest.
The purpose of this thesis was to investigate whether serum concentration of symmetrical
dimethylarginine (SDMA), analyzed by the Catalyst SDMA Test, differs between azotemic cats
with suspected renal impairment, non-azotemic cats with suspected renal impairment and nonazotemic cats without suspicion of renal impairment. The study also aimed to investigate the
relationship between serum concentrations of SDMA and creatinine, and to assess if serum
concentration of SDMA is influenced by sex, age, body weight or Body Condition Score (BCS).
Serum was collected from healthy cats as well as cats visiting the University Animal Hospital
(UDS) in Uppsala, Sweden, for clinical examination and treatment of various diseases and
injuries. A total of 58 cats were included in the study and divided into four groups based on
serum creatinine concentration and renal findings at abdominal ultrasonography; healthy cats,
non-azotemic cats without suspicion of renal impairment but with other diseases or injuries,
non-azotemic cats with renal abnormalities at ultrasonography and azotemic cats with renal
abnormalities at ultrasonography.
Serum concentration of SDMA was significantly higher in azotemic cats with renal abnormalities at ultrasonography compared to other groups. However, 8 of 20 azotemic cats had a normal
serum concentration of SDMA, and 1 of 10 non-azotemic cats with ultrasonographic renal abnormalities had an increased concentration of SDMA. All healthy cats and non-azotemic cats
without suspicion of renal impairment had a serum concentration of SDMA within the reference
range of 0-0.69 µmol/l.
A correlation was seen between the serum concentration of SDMA and the serum concentration
of creatinine (r = 0.59, p <0.0001), where SDMA increased with increasing concentration of
creatinine. However, no significant association was seen between the concentration of SDMA
and sex, age, body weight or BCS.
In conclusion, serum concentration of SDMA was significantly higher in azotemic cats with
renal abnormalities at ultrasonography, but 40% av these cats had a concentration of SDMA
within the reference range. At the same time, serum concentration of SDMA was elevated in
10% of non-azotemic cats with renal abnormalities at ultrasonography. The usefulness of
SDMA as a marker of renal function impairment in cats should be further investigated in a
larger population, using a study design where actual renal function is assessed using glomerular
filtration rate (GFR).