Home About Browse Search
Svenska


Öhlander, Jenny, 2003. Sediment toxicity in River Kolbäcksån – toxicity tests with Chironomus riparius and Gammarus pulex. SLU, Dept. of Aquatic Sciences and Assessment, Uppsala. Uppsala: SLU, Dept. of Aquatic Sciences and Assessment

[img] PDF
974kB

Abstract

During a long time the river Kolbäcksån has been influenced by mining activities in the catchment area and consequently the lakes in the area have been affected by high metal discharges. The most contaminated lake in river Kolbäcksån is L. Saxen, which is situated in the upper part of the river system. The lake is heavily polluted with Cu, Zn, Cd, Pb and Cr, which is due to the old mine on Saxberget.

Toxicity tests on profundal and littoral sediments from different lakes in the river system were made to investigate if the metal concentrations in the sediments had any effect on benthic fauna. A profundal sediment toxicity test with the endpoints survival, emergence rate and development rate was performed on the midge C. riparius. C. riparius is an invertebrate and the larvae are frequently used in toxicity tests. It has been shown that tests with C. riparius are good estimates of pollutant toxicity in natural sediments. A littoral sediment toxicity test with the endpoint survival was performed on Gammarus pulex. G. pulex is an amphipod that is only occasionally found in the benthic fauna in river Kolbäcksån. The sediments were taken from five lakes in river Kolbäcksån; L. Saxen, L. Norra Barken, L. Stora Aspen, L. Östersjön and L. Freden. Sediments from L. Erken were used as a control.

In the profundal experiment with C. riparius there were variations in the total emergence, and in L. Saxen the smallest number of midges emerged. In L. Östersjön and L. Freden the metal concentrations are similar, but the emergence rate of the midges parted considerably from each other. This implicates that the variations in the total emergence might not have been due to the high metal concentration in the sediments, per se, but might have been caused by other factors like pH, ammonia concentration and/or oxygen level. In L. Saxen the development rate of the midges was low. A low development rate can be due to sublethal stress; the more stress the lower development rate for the midges. In addition, mouthpart deformities can be a result of sublethal toxicity, which means that the organism is affected of the pollutant in some other way then by death. However, this was not investigated in this experiment. Even if the pH in some of the test vessels at some times were very low, it did not seem to affect the larvae negatively, C. riparius larvae are known to tolerate very low pH. In the controls, where the pH was around seven all the time, the midges did not emerge to a larger extent than in the other vessels.

In the littoral experiment with Gammarus pulex, there was a large variation in survival for the animals exposed to the different sediments. The survival was the highest in vessels with L. Stora Aspen sediments, whereas all specimens died in the vessels exposed to L. Saxen sediments. This is probably due to the high metal concentration in L. Saxen sediments. In two of the control vessels the survival was very low, which coincided with a high occurrence of leeches. The mean weight for the Gammarids after the experiment was higher than the mean weight of those animals that was sacrificed at the start of the experiment. The mean weight was the highest in L. Östersjön and the lowest in L. Stora Aspen. This indicates that the animals fed and grew during the test. L. Östersjön sediments consisted mainly of detritus and could probably be used by the Gammarids as complementary food source. In L. Stora Aspen however the sediment consisted of clayey sand and probably did not provide the animals with any additional food.

In general, the Chironomids managed better in the sediments than the Gammarids, which is probably due to that they are not as sensitive to pollutants as Gammarids. Sediments are very complex and the exposure to the animals includes many different factors, which makes it hard to give a simple answer to the outcome of a test, but it gives a clue on the potential effect on the animals.

,

Under en lång tid har Kolbäcksån blivit påverkad av gruvaktiviteten i området och därmed harsjöarna under lång tid varit påverkade av omfattande metallutsläpp. Den mest förorenade sjöni Kolbäcksån är Saxen som ligger i den övre delen av vattensystemet. Sjön är väldigt förorenad av Cu, Zn, Cd, Pb och Cr på grund av den gamla gruvan på Saxberget.

Toxicitetstest med profundal- och litoralsediment från olika sjöar utmed Kolbäcksån utfördes för att se om metallkoncentrationen i sedimenten hade någon effekt på bottenfaunan. Ettt oxicitetstest med profundal-sediment med försöksvariablerna överlevnad, utvecklingshastighet och kläckningsfrekvens utfördes med fjädermygglarven Chironomus riparius. C.riparius är en invertebrat och larven har använts mycket i toxicitetstest. Det har visat sig att sådana test ger en bra uppskattning av föroreningars giftighet i naturliga sediment. Ett toxicitetstest med litoralsediment med försöksvariabeln överlevnad utfördes med sötvattensmärlan Gammarus pulex. G. pulex är en amphipod som bara har hittats enstaka gånger i Kolbäcksån. Sediment hämtades från fem sjöar i Kolbäcksån, Saxen, Norra Barken, StoraAspen, Östersjön och Freden. Sediment från sjön Erken användes som kontroll.

I profundalförsöket med C. riparius var det en stor variation i den totala utvecklingen av myggor och vid exponeringarna med sediment från Saxen utvecklades det minst myggor. Östersjön och Freden har liknande metallkoncentrationer i sedimenten, men myggutvecklingen skiljde sig väsentligt åt. Det kan tyda på att utvecklingen av myggorna inte bara beror på metallhalterna utan att den också kan bero på andra faktorer som pH, ammoniumkoncentrationen och/eller syrgashalten. För Saxen var kläckningsfrekvensen låg. En låg kläckningsfrekvens kan bero på subletal stress, vilket innebär att ju mer stressade organismerna är desto lägre kläckningsfrekvens. Mundelsdeformationer kan vara en subletal toxicitetseffekt, med det menas att organismen blir påverkad på något annat sätt av föroreningen än genom att dö, men mundelarna undersöktes inte i det här experimentet. Även om pH ibland var lågt i några av försöksburkarna verkade det inte påverka larverna negativt, C. riparius är känd för att kunna klara av väldigt låga pH. I kontrollerna där pH låg runt sju hela tiden utvecklades inte fler myggor än i någon annan försöksburk. I profundalförsöket med C. riparius var det en stor variation i den totala utvecklingen av myggor och vid exponeringarna med sediment från Saxen utvecklades det minst myggor. Östersjön och Freden har liknande metallkoncentrationer i sedimenten, men myggutvecklingen skiljde sig väsentligt åt. Det kan tyda på att utvecklingen av myggorna inte bara beror på metallhalterna utan att den också kan bero på andra faktorer som pH, ammoniumkoncentrationen och/eller syrgashalten. För Saxen var kläckningsfrekvensen låg. En låg kläckningsfrekvens kan bero på subletal stress, vilket innebär att ju mer stressade organismerna är desto lägre kläckningsfrekvens. Mundelsdeformationer kan vara en subletal toxicitetseffekt, med det menas att organismen blir påverkad på något annat sätt av föroreningen än genom att dö, men mundelarna undersöktes inte i det här experimentet. Även om pH ibland var lågt i några
av försöksburkarna verkade det inte påverka larverna negativt, C. riparius är känd för att kunna klara av väldigt låga pH. I kontrollerna där pH låg runt sju hela tiden utvecklades inte fler myggor än i någon annan försöksburk.

I litoralförsöket med G. pulex var det stora variationer i överlevnaden hos djuren. Överlevnaden var högst vid exponeringar med Stora Aspen sediment, medan alla gammarider som utsattes för sediment från Saxen dog, vilket förmodligen beror på de höga metallkoncentrationerna i Saxens sediment. I två av kontrollburkarna var överlevnaden väldigt låg, vilket sammanföll med att det också fanns väldigt många iglar i dessa burkar. Medelvikten för gammariderna efter försöket var högre än för de djur som togs ut innan försöket. Det tyder på att djuren åt och växte under försöket. Medelvikten var högst i Östersjön och lägst i Stora Aspen. Östersjöns sediment bestod mest av detritus och kunde förmodligen ge gammariderna tillskott i födan, medan Stora Aspen sedimentet bestod av lerig sand och förmodligen inte gav någon extra föda.

Generellt sett klarade sig chironomiderna sig bättre än gammariderna i sedimenten, vilket förmodligen beror på att de inte är lika känsliga för föroreningar som gammariderna. Sediment är väldigt komplexa och det är många faktorer som inverkar när djuren exponeras för dem. Detta gör det svårt att ge enkla svar på resultaten av dessa försök, men de kan ge en ledtråd på hur sedimenten kan påverka djuren.

Main title:Sediment toxicity in River Kolbäcksån – toxicity tests with Chironomus riparius and Gammarus pulex
Authors:Öhlander, Jenny
Supervisor:Sonesten, Lars and Goedkoop, Willem
Examiner:UNSPECIFIED
Series:Rapport / Sveriges lantbruksuniversitet, Miljöanalys
Volume/Sequential designation:2003:5
Year of Publication:2003
Level and depth descriptor:Other
Student's programme affiliation:Other
Supervising department:(NL, NJ) > Dept. of Aquatic Sciences and Assessment
Keywords:Kolbäcksån, sediment toxicity, Chironomus riparius, Gammarus pulex
URN:NBN:urn:nbn:se:slu:epsilon-s-15372
Permanent URL:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-s-15372
Subjects:Animal ecology
Pollution
Language:Swedish
Deposited On:24 Feb 2020 15:06
Metadata Last Modified:25 Feb 2020 02:01

Repository Staff Only: item control page

Downloads

Downloads per year (since September 2012)

View more statistics

Downloads
Hits