Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Upp mot 50 % av suggorna inom grisproduktionen slås ut årligen, vilket inte är gynnsamt för
varken produktionen, ekonomin eller djurvälfärden. Ben- eller klövproblem och trauma som
ger hälta hos suggor är en vanlig förekommande orsak till oplanerad utslagning av suggor.
Antibiotika, ofta tillsammans med NSAID, är den främsta behandlingsmetoden vid förekomst
av hälta hos gris. Med tanke på att antibiotikaresistens är ett ökande problem i världen är det
viktigt att minimera all antibiotikaanvändning och säkerställa att det inte används i onödan.
I denna studie inkluderas ben från totalt 29 suggor som avlivats på svenska gårdar på grund av
hälta. Obduktion av benen har genomförts för att beskriva de patologanatomiska förändringarna
genom makroskopisk och i vissa fall histologisk bedömning. Till varje ben medföljer remiss
med information om suggans ålder, senast grisnings- och betäckningsdatum, föregående
behandling och misstänkt orsak till hältan. Syftet med obduktionen är att utröna varför djuren
uppvisat hälta och identifiera orsaker till oplanerad utslagning på grund av hälta. Målet med
undersökningen är även att klargöra om majoriteten av förändringarna kräver
antibiotikabehandling eller inte, och om en annan behandling ska övervägas. En behandling
som inte innefattar antibiotika, är av värde i de fall där ingen tydlig klinisk misstanke om
bakteriell infektion föreligger. I studien jämförs även klinisk misstanke med postmortal
diagnos, för att utvärdera hur ofta rätt diagnos ställs kliniskt.
Majoriteten av suggorna var inte äldre än 2 år och 48 % var gyltor eller hade endast haft en kull
innan utslagning till följd av hälta. De mest förekommande diagnoserna var kronisk artrit med
både abscesser och osteomyelit, frakturer, abscesser i muskulaturen med ledkommunikation,
samt osteochondrosis dissekans. Åtta frakturer påvisades varav sex var kroniska och sju hade
behandlats med antibiotika. Tretton fall med kroniska artriter påvisades, varav nio uppvisade
förändringar i form av svullnad, sår och abscesser i klövregionen, och åtta hade kroniska
irreversibla destruktiva ledförändringar. I tolv fall detekterades hältorna under
betäckningsperioden, nio fall under sinperioden, sju under diperioden och i ett fall angavs ingen
specifik period. Antibiotika användes i 25 av 29 fall, i två fall användes ingen antibiotika och i
två fall saknades behandlingsinformation. I 24 av 25 fall var penicillin förstahandsvalet och i
17 fall kombinerades antibiotika med NSAID.
I en majoritet av de 29 fallen förefaller inte antibiotikabehandling vara av värde för
sjukdomstillståndet och kan därmed betraktas som onödigt. Resultaten i studien visar hur svårt
det är att kliniskt diagnostisera orsaken till hälta hos gris. En ökad kunskap om hur fall som inte
svarar på behandling skall hanteras krävs, vilket troligen inkluderar att beslut om avlivning
måste fattas i ett tidigare skede än vad som sker idag.

Every year around 50% of sows in the pig industry are culled, which is not beneficial for the
production, economy or animal welfare. Leg and claw disorders as well as traumatic injuries
are common causes of lameness in sows, and lameness is one of the most common reasons for
unplanned removal of sows in the pig production. Treatment with antibiotics is usually the firstchoice to use in lame pigs. Due to the global antibiotic resistance that is rapidly increasing it is
important to minimize the unnecessary use of antibiotics.
This study includeslegsfrom 29 Swedish sows euthanized due to prolonged orsevere lameness.
The leg most likely responsible for the clinical lameness was submitted to the section for
Pathology, SLU, Uppsala. Postmortem examinations in order to evaluate pathologic lesions,
that could explain the clinical lameness, were performed. Gross examination was done in all
cases, including histology in a few. A questionnaire including information about treatment
before euthanasia and the clinical suspicion behind the lameness accompanied each leg. The
purpose of the postmortem exams was to establish the likely cause of the lameness and identify
causes behind unplanned culling of lame sows. The aim of the study was to clarify if most of
the pathologic changes demands antibiotic treatment or not, and if another treatment should be
recommended as first-choice treatment for lame sows. Treatments, not including antibiotics,
are of value in cases with no clear clinical evidence of bacterial infection. Clinical suspicion
will also be compared with postmortem diagnosis, to establish how often correct clinical
diagnosis is made.
Most of the culled sows were less than 2 years old and 48% were gilts or first-parity sows.
The most common diagnoses where; chronic arthritis including abscesses and osteomyelitis, fractures, abscesses involving skeletal muscles and joints, and osteochondrosis
dissecans. Eight of the injuries were fractures where six of them had chronic lesions and
seven had been treated with antibiotics. In nine of 13 cases with chronic arthritis, gross lesions
such as swelling, ulcers and abscesses in the claw region was seen and eight of them
presented with irreversible chronic destructive joint lesions. In 12 cases the lame sows were
detected after weaning during the time for insemination, nine cases were detected during the
dry period, and seven cases during the suckling period. Antibiotics where used in 25 of 29
cases and there were no data in two cases. In all cases but one, penicillin where used as the
first drug of choice. NSAID were used in combination with antibiotics in 17 cases and
antibiotics only were used in seven cases.
Treatment with antibiotics did not appear to be of any value in most of the skeletal lesions and
can therefore be considered unnecessary. The results in this study show that it is difficult to
clinically (in vivo) diagnose the cause of lameness in sows. Knowledge about how to
handle lame sows that do not respond to treatment, must increase. This probably will include
earlier decisions on euthanization in many cases, unlike what appears to be the custom today.