Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Postoperativ excitation är en komplikation som sällan diskuteras. Ett av stadierna en patient genomgår vid uppvak från anestesi är excitationsstadiet och i detta stadie finns risk att postoperativ excitation uppstår. Patienten är då fortfarande medvetslös men kan uppvisa reflexer och beteenden som vokalisering, okontrollerade rörelser och hypersensibilitet till stimuli. I och med detta utgör exciterande hundar en risk, både för sig själva och för djurhälsopersonalen i sin omgivning. Detta kandidatarbete syftar till att öka kunskapen om postoperativ excitation genom att bland annat studera prevalens samt predisponerande faktorer. Ytterligare aspekter som har undersökts är hur patienter som exciterar bör hanteras och i vilken miljö uppvak bör ske.

Kandidatarbetet består av två delar; dels en litteraturstudie, dels en kvalitativ studie där fem djursjukskötare från fem olika arbetsplatser i Sverige intervjuades för att undersöka arbetet med postoperativ excitation i den dagliga verksamheten.

Att redovisa en exakt prevalens av postoperativ excitation var genom detta kandidatarbete inte möjligt, då tillräcklig mängd studier inte fanns tillgängligt och respondenterna inte kunde göra någon uppskattning. Premedicineringens utformning ansågs vara den faktor som i högst grad påverkade sannolikheten för excitation. Övriga predisponerande faktorer var individens personlighet och stressnivå, om patienten exciterade vid induktion samt i vilken miljö uppvaket ägde rum. Det framkom i både den litterära och den kvalitativa studien att uppvaksmiljön var av stor vikt samt att stimuli skulle minskas i högsta möjliga grad. Vid hantering av dessa patienter fanns två möjliga tillvägagångssätt; sedering eller varsam fasthållning. Inget svar om vilken av metoderna som är att föredra erhölls.

Vid den kvalitativa studien observerades flera skillnader mellan hur djursjukskötare arbetade med hundar som exciterar postoperativt – något som inte var förvånande då litteraturen inom detta ämne var sparsam och det fanns mer än ett tillvägagångssätt som ansågs korrekt. Även journalföringen skiljde sig åt mellan olika arbetsplatser då inga utförliga direktiv för hur journalföring ska ske fanns. Uppvaksprotokoll och komplikationsformulär diskuterades i detta kandidatarbete som möjliga verktyg till en mer utförlig journalföring i framtiden. En sådan journalföring skulle även underlätta retrospektiva studier av postoperativ excitation.

Slutligen fördes en diskussion kring prevalens, predisponerande faktorer, miljöfaktorer, hantering av de exciterande patienterna och vikten av journalföring. Sammanfattningsvis var det dock tydligt att fler studier behöver göras då informationen som gick att finna i detta ämne var begränsad.

Postoperative excitation is a complication that rarely is discussed. One of the stages a patient goes through during recovery from anesthesia is called the excitation stage and in this stage, there is a risk for postoperative excitation. The patient is still unconscious but may present reflexes and behaviours like vocalisation, uncontrolled movements and hypersensibility to stimulus. Therefore, dogs whom experience excitation present a risk, both to themselves and to surrounding staff handling these patients. This bachelor thesis aims to increase the knowledge on postoperative excitation through studying prevalence and predisposing factors. Further aspects which have been investigated are how these patients should be handled and in what type of environment recoveries should take place.

This bachelor thesis is divided into two parts; a literature- and a qualitative study, where five certified veterinary nurses from five different workplaces in Sweden were interviewed to examine the routines surrounding postoperative excitation in dogs. To present an exact prevalence of postoperative excitation was, through this bachelor thesis, not possible since too few studies were available and since the respondents were not able to make an estimation themselves. The combination of the premedication was the most important factor in predicting the risk of excitation. Other predisposing factors were the personality and stress level of the individual, whether the patient experienced excitation during induction of anesthesia and the environment in which recovery took place. In both the literature and qualitative studies, it was made clear that the environment was of great importance and that stimulus should be minimized. In handling of these patients there were two possible approaches; sedation or gentle restraint. No answer regarding which of these two methods are to be preferred, have been found.

During the qualitative study several differences were observed in how the veterinary nurses approached the work surrounding postoperative excitation – a fact that was not surprising since the literature in this field was sparse and there was more than one correct method present. Medical record keeping was another aspect that differentiated between workplaces and there were no distinct directives in how the records were to be kept. Recovery- and complication forms were discussed in this bachelor thesis as possible tools for a more detailed medical recording in the future. Those types of records would aid future studies of postoperative excitation.

Finally, a discussion about prevalence, predisposing factors, environmental factors, handling of patients going through excitation and the importance of medical record keeping was held. In summary, it was evident that more studies are needed, since the knowledge in this subject was limited.