Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Orotrakeal intubering är en vanligt förekommande procedur i samband med anestesi. Intubering görs av flera anledningar men framförallt för att upprätthålla fria andningsvägar och effektivt kunna tillföra patienten syrgas. Intubering är en riskfylld process som kräver både formell och reell kunskap hos personalen som intuberar, då misslyckad eller fördröjd intubering kan leda till allvarliga konsekvenser såsom hypoxemi och hypoxi. I dagsläget finns ingen utarbetad metod inom djursjukvården gällande preoperativ bedömning av hundars luftvägar i syfte att förutse svår intubering. Inom humansjukvården används olika metoder för preoperativ bedömning av patienters luftvägar. Två väl använda metoder inom humansjukvården är Mallampati-skalan (MGS) och Cormack-Lehane-graderingen (CL), som båda innebär en visuell bedömning av pharynx respektive larynx i syfte att förutse potentiellt svår intubering.

Detta kandidatarbete inom djuromvårdnad syftar till att skapa en graderingsskala för att bedöma luftvägarna inför intubering på hund. Till grund fanns MGS och CL som används för bedömning av pharynx respektive larynx på människa. En sådan graderingsskala skulle kunna innebära ökad patientsäkerhet och förhoppningsvis vara till stor hjälp för djursjukskötare i det kliniska arbetet. Inom humansjukvården utförs MGS på vaken patient, vilket inte är möjligt på hundar. Därför undersöktes även om svår intubering på hund kunde identifieras utifrån andra faktorer som kan bedömas på vaken hund såsom skallform, övervikt och kön. Möjlighet att dra liknelser mellan hundars kroppskonstitution och svår intubering skulle innebära att svår intubering kan upptäckas innan hundar sövs och personal kan därmed göra de extra förberedelser som behövs vid hantering av riskpatienter innan induktion.

En observationsstudie utfördes för att undersöka hur en graderingsskala för att bedöma svårighetsgrad vid intubering på hund skulle kunna se ut samt om olika faktorer, såsom skallform, övervikt och kön, kan påverka intubering. Fotografier togs på hundarnas pharynx och larynx efter induktion, direkt innan intubering. Vidare antecknades information om hundarna i ett protokoll och svårighetsgrad av intubering (grad 1, 2 eller 3) skrevs ned. I studien observerades 34 hundar och efter exklusion återstod 27 hundar för bedömning. De återstående hundarna hade kompletta protokoll och det fanns fotografier av bedömbar kvalitét från 24 hundar. Både data från protokollet och fotografierna användes för att utforma en graderingsskala för bedömning av svårighetsgrad vid intubering på hund. Graderingsskalan utformades genom att modifiera CL, med beskrivning av svårighetsgrader i både text och bildform. Resultat från studien visade att hundar med brakycefal skallform var signifikant svårare att intubera jämfört med hundarna med dolikocefal skallform. Utöver skallform kunde inget samband upptäckas mellan övriga faktorer och svår intubering i denna studie.

Författarna till kandidatarbetet har en positiv inställning till att graderingsskalan kan vara till hjälp vid journalföring och underlätta det kliniska arbetet vid intubering av hund. Dock behöver betydligt fler hundar studeras för att utvärdera om skalan är funktionell eller om justeringar behöver göras för att i framtiden kunna använda graderingsskalan i den kliniska verksamheten.

Orotracheal intubation is a common procedure in conjunction with anesthesia and is often necessary during surgery. Intubation is performed for several reasons, such as ensuring a patent airway and administering oxygen. Intubation is a risky procedure whereas difficult or impossible intubation can lead to serious consequences such as hypoxemia and hypoxia. There are no methods described in the literature how anaesthesiologist routinely can predict difficult intubation in dogs. However various methods are routinely used in human health care. Mallampati grading scale (MGS) and Cormack-Lehane scoring system (CL) are two well-used methods in human-health. Both methods involve visual assessment of pharynx and larynx in order to predict potentially difficult tracheal intubation. Most of the methods used to predict difficult intubation on humans are performed when the patient is awake, whereas dogs need to be anesthetized in order to evaluate and predict difficult intubation. This bachelor thesis conducted an observation study with two purposes. The first aim was to create a grading system for dogs, with the purpose to predict the degree of difficult orotracheal intubation. Thus, the bachelor thesis also intended to find out whether difficult intubation in dogs could be identified based on factors such as shape of the skull, overweight and gender. Thereby difficult intubation could be detected before dogs are anesthetized.

The observation study was performed to investigate how a grading scale for assessing intubation difficulties in dogs could look like and how different factors could affect intubation. Information from 27 dogs was noted on a protocol and photographs on pharynx and larynx were taken on 24 dogs. Furthermore, the severity of intubation (grade 1, 2 or 3) from 27 dogs was also noted on the protocol. Both data from the protocol and photographs were used to design a grading scale. The grading scale was designed by modifying the CL, describing the difficulty levels in both text and visuals. Results from the study showed that dogs with brachycephalic skull were significantly more difficult to intubate compared to the dogs with dolichocephalic skull. No further connection could be detected between other factors and difficult intubation.

The grading scale needs to be evaluated before it is routinely used for predicting potentially difficult tracheal intubation in dogs. The authors of the bachelor thesis hope that this method can help anesthesiologists to predict difficult intubation in dogs. Further studies with larger sample size is needed in order to evaluate possible covariance between factors as shape of the skull, overweight, gender and difficult intubation.