Epsilon Archive for Student Projects

Abstract

Detta examensarbete har undersökt användningen av ”tekniker för virtual reality” (hädanefter: virtuella upplevelser, se s. 13) vid kommunikation av landskapsarkitektur, både i teori och praktisk utvärdering. Målet har varit att dels förstå hur virtuella upplevelser kommunicerar budskap, dels att undersöka om de fungerar som ett arbetsredskap vid gestaltning av landskapsarkitektur. Virtuella upplevelser innebär en möjlighet att använda fullskalemodeller utan att konstruera de fysiskt. Därmed utgör virtuella upplevelser en unik kommunikationsmetod då de låter gestaltningens rum upplevas med den egna kroppen som måttstock, snarare än att tolkas från givna dimensioner. Dock finns brister i hur de redovisar material och förmedlar höjdskillnader, samt projektets omfattning och sammanhang. Dessa brister gör metoden bäst som komplement till konventionella representationer där den virtuella upplevelsens roll exempelvis kan vara att väcka intresse för projektet och förmedla gestaltningens rumsliga verkan.

Inom examensarbetet skapas en virtuell upplevelse av ett uppfört projekt; Tullhusstranden i Simrishamn. Upplevelsen och skapandeprocessen har utvärderats av landskapsarkitekten, som bedömer denna svår att implementera i det tidiga skede i gestaltningsprocessen då en virtuell upplevelse tros vara mest användbar. Detta konstateras bero på hur den virtuella miljön har modellerats och de krav som modelleringen ställer på gestaltningsförslaget. I detta examensarbete en BIM-modell1 använts för att skapa en virtuell Tullhusstrand. Detta BIM-programmet erbjuder ett beprövat arbetsflöde för att modellera byggnader och överföra dessa till virtuella upplevelser. I utvärderingen av processen antyddes dock att det är problematiskt att den typiska BIM-modellens detaljnivå kräver ett gestaltningsförslag med formulerade konstruktionsprinciper som hanterar i stort sett alla platsens utmaningar. Baserat på detta görs bedömningen att virtuella upplevelser skapade enligt en typisk BIM-baserad metod först kommer bli praxis för landskapsarkitektur om de blir ett krav från andra aktörer i byggprocessen.

This thesis is a study of how landscape architecture can be communicated using virtual reality, including an investigation into if these techniques can be applied by the designing landscape architect. These techniques offer unique possibilities to communicate future landscape architecture, allowing for communicating landscape architecture in full scale without the need to construct a physical full-scale model. This makes it possible to experience the future design by directly comparing it to one’s own physical body, as opposed to the conventional method of interpreting drawings of dimensions and visualisations of future situations. There are however limitations to how these virtual experiences display materiality, convey height differences and communicate the placement of the site in the surrounding cityscape. These limitations imply that a virtual experience should be used as a complement to the conventional visual communication methods for landscape architecture. Virtual experiences can be useful for simplifying the interpretation of conventional visual communications, creating an understanding of the project’s spatial properties and attracting interest for the overall presentation.

A virtual experience is created within this thesis work of a completed project; Tullhusstranden in Simrishamn, Sweden. The finalised experience and its creation process has been evaluated by the landscape architect, who deems that when seen from a workflow perspective the virtual experience is problematic to use during the stage of the design process when it is believed to be most useful. This is due to the way the virtual environment has been modelled and the implications of the chosen modelling process. To create the virtual experience of Tullhusstranden, a BIM based workflow was chosen due to it being an established method to model buildings and convert it into a virtual experience. Successful application of this method requires however that the project design is in a late stage, due to the BIM model’s implicit demands on the design and its valid construction principles. This implies that virtual experiences created within a strict BIM-based workflow will only become an established tool for landscape architecture if they are required by the construction process.